Det finns filmer och det finns filmer. Mothering Sunday tillhör den senare kategorin, när den genom ett par sekunders extra fördröjning håller stämningen på halster i en scen eller en situation, får händelserna att vibrera av oro i en replik som
– Han är inte försenad. Det är bara lunch. Läs mer
Det myllrar av småscener av stor kvalitet i Göteborg och i deras mångfald bidrar de till det rika konstnärliga utbud staden har. Åratal av arbete ligger bakom de var för sig karaktärsstarka scenerna, som med jämna mellanrum också fylls av gästspel. Sådana scener är t ex 3:e våningen, Atalante eller varför inte Cinnober, som är granne med konstnärskollektivet Skogen på Masthuggsterrassen. Läs mer
Det finns ting som alltid framstår lika omöjliga att konfronteras med, holocaust är en av dem, det nu pågående överfallet på Ukraina en annan. Sammanfallet mellan bilderna av människorna befriade ur koncentrationslägren (ett av dem Ravensbrück där Nelly och Nadine träffades), som en gång anlände till Malmö och alla de människor som nu anländer på flykt undan ännu ett krig ger en intensitet av särskilt ödesdigert slag när man tar del av den väldigt, väldigt vackra och skickligt komponerade film Magnus Gertten skapat. Läs mer
Två debuterande regissörer skapar skräckfilm mitt emellan saga, sägen och verklighet och inte minst i Lamm får djuren en sällsynt aktiv del i otäckheterna genom fårens maktfulla blickar rakt in i kameralinsen. Flertaliga är de också. Åskådaren blir omedelbart klar över, att dessa varelser är inte att leka med. Läs mer
När jag dröjer mig kvar i den otäcka slutscenen i Sergio Leones Once Upon a Time in America (1984), med Robert di Niros breda, nästan fåniga leende i ett för honom, då, helt oundvikligt opiumrus, känner jag ett oavvisligt starkt band mellan denna scen och det ögonblick av bottenlös förtvivlan i Gudfader-trilogins sista del, när Al Pacinos vidöppna men stumma gap icke-skriker ut sin sorg över dotterns död av en kula avsedd för honom själv. Läs mer
I förlängningen av söndagens Godmorgon världen, hör jag på avstånd ytterligare en krigskommentar av en reporter, som påpekar vilken gemenskap som uppstått genom angreppet. Hur folk samlas på stationer och i skyddsrum, pratar med varandra, är tillsammans. Är detta vad man brukar kalla en riktigt dum svensk?! Läs mer
Det är så lätt att glömma, att det i ett historiskt perspektiv inte alls är särskilt länge sedan aborten blev ett fritt val för kvinnan i den västerländska kulturella sfären (i vårt land 1975), och att det är en rättighet som långt ifrån slagit igenom här heller, speciellt inte om man med ’här’ också vill omfatta katolska länder eller varför inte USA, där abortmotståndarna inte är främmande för att ta till vapenvåld i sina passionerade protester mot det våld de anser det ofödda barnet faller offer för. Läs mer
Under den filmfestival som så strålande kunde genomföras pandemin till trots kunde bland annat ses några filmer om barndomens plåga och förbannelse, filmer om mobbing, om barnhemstillvaro. Belgiska Playground om skolgården som en kamparena, dansk/svensk/fiinska A Hourse Made of Splinters om den tröstlösa ensamheten utan familj, gänglivets oförsonliga grymhet på en liten ort i svensk/norska 12 bragder eller varför inte finsk/tyska The Mission om amerikanska ungdomars skyddslösa värvning som missionärer för Jesu Kristi Kyrka, Sista Dagars Heliga eller Sjundedagsadventisterna i främmande land. Läs mer
Juho Kuosmanens förra film Den lyckligaste dagen i Olli Mäkeläs liv var en vacker historia om en boxare som väljer kärleken framför idrotten. En svart-vit film där sommarnatten och kärleken till flickan från hembygden vinner över troféer, ära och berömmelse. Tro det, att förväntningarna på Kuononens nya film Kupé nr 6 är skyhöga. Läs mer
