De otäcka minnenas tid – från Polen 1983

Jan P. Matuszynski – Lämna inga spår
bild ur filmen Lämna inga spår

Någon gång på 80-talet, efter Nordiska kvinnors tre Fredsmarscher 81-83, varav den mellersta gick till Sovjet, före glasnost och perestrojka, befann jag mig i landet på en teaterresa. En av våra äldre kollegor drabbades av hjärtinfarkt mitt under en föreställning och hans hustrus beskrivning av sjukhusverkligheten (i Moskva) han hade mött var inte att leka med.
Ändå fick jag för mig att tillkalla hotelläkaren ett par dagar senare, när jag kände mig lite vissen. Beskedet jag fick var:

– Your influenza is very bad, you have to go to a hospital.
– Nej! svarade jag. Under inga omständigheter! Då lät de mig vara, men jag kände mig ändå långt ifrån säker. Läs mer

Män som hatar kvinna

Alex Garland – Men
ur filmen Men

Mannen bakom Ex Machina levererar ännu en obehaglig thriller, denna gång med feministiska undertoner. Läs mer

Allt och ingenting

Dan Kwan, Daniel Scheinert – Everything everywhere all at once
Everything everywhere all at once

Michelle Yeoh hoppar fram och tillbaka mellan parallella världar för att förhindra världens undergång. Synd bara att hon inte lyckas förhindra all fånig slapstick. Läs mer

Filmer som förhäxar – genom formspråk som trollbinder

The Blind Man Who Did Not Want to See Titanic & Clark

Den finska film som bär originaltiteln Sokea mies joka ei haiunnut nähdä Titanici har, trots att den också förtjänar (kvalitets)omdömet årets långtråkigaste film, en säregen förmåga att suga in åskådaren i händelseförloppet så att man till sist blir ett med huvudpersonens existensvillkor: blind och lam och trots detta besatt av viljan att fysiskt uppsöka sin nu döende käresta han funnit via Tinder. Läs mer

Kärlek på mils avstånd – om det onåbara på film och i musikalisk poesi

Om filmen Mothering Sunday och om tonsatt poesi av Signe Aurell
Maja och Ola

Det finns filmer och det finns filmer. Mothering Sunday tillhör den senare kategorin, när den genom ett par sekunders extra fördröjning håller stämningen på halster i en scen eller en situation, får händelserna att vibrera av oro i en replik som
– Han är inte försenad. Det är bara lunch. Läs mer

Små människor på små scener –
men på bio spricker det upp till ett öppet sår

The scars of Ali Boulala samt teater Svartadministratören (Skogen) och två enaktare på Esperantoscenen
från Svartadministratören

Det myllrar av småscener av stor kvalitet i Göteborg och i deras mångfald bidrar de till det rika konstnärliga utbud staden har. Åratal av arbete ligger bakom de var för sig karaktärsstarka scenerna, som med jämna mellanrum också fylls av gästspel. Sådana scener är t ex 3:e våningen, Atalante eller varför inte Cinnober, som är granne med konstnärskollektivet Skogen på Masthuggsterrassen. Läs mer

En kärlekselegi från avgrunden

Magnus Gertten – Nelly & Nadine
ur filmen

Det finns ting som alltid framstår lika omöjliga att konfronteras med, holocaust är en av dem, det nu pågående överfallet på Ukraina en annan. Sammanfallet mellan bilderna av människorna befriade ur koncentrationslägren (ett av dem Ravensbrück där Nelly och Nadine träffades), som en gång anlände till Malmö och alla de människor som nu anländer på flykt undan ännu ett krig ger en intensitet av särskilt ödesdigert slag när man tar del av den väldigt, väldigt vackra och skickligt komponerade film Magnus Gertten skapat. Läs mer

Möss och människor på nordisk mark

Valdimar Jóhannsson – Lamm, Hanna Bergholm – Ruva

Två debuterande regissörer skapar skräckfilm mitt emellan saga, sägen och verklighet och inte minst i Lamm får djuren en sällsynt aktiv del i otäckheterna genom fårens maktfulla blickar rakt in i kameralinsen. Flertaliga är de också. Åskådaren blir omedelbart klar över, att dessa varelser är inte att leka med. Läs mer

Fladdermöss och människor

Matt Reeves – The Batman
ur Filmen

Batman är tillbaka, och denna gång har man gått tillbaka till hans rötter och låter honom mest agera detektiv. Resultatet? En av de bästa Batmanfilmerna till dags dato. Läs mer

Film och musik i kemisk, mänsklig förening

Giuseppe Tornatore – Ennio: The Maestro
ur filmen

När jag dröjer mig kvar i den otäcka slutscenen i Sergio Leones Once Upon a Time in America (1984), med Robert di Niros breda, nästan fåniga leende i ett för honom, då, helt oundvikligt opiumrus, känner jag ett oavvisligt starkt band mellan denna scen och det ögonblick av bottenlös förtvivlan i Gudfader-trilogins sista del, när Al Pacinos vidöppna men stumma gap icke-skriker ut sin sorg över dotterns död av en kula avsedd för honom själv. Läs mer