Män som hatar kvinna
Alex Garland – Men
Allt och ingenting
Dan Kwan, Daniel Scheinert – Everything everywhere all at once
Filmer som förhäxar – genom formspråk som trollbinder
The Blind Man Who Did Not Want to See Titanic & Clark
Den finska film som bär originaltiteln Sokea mies joka ei haiunnut nähdä Titanici har, trots att den också förtjänar (kvalitets)omdömet årets långtråkigaste film, en säregen förmåga att suga in åskådaren i händelseförloppet så att man till sist blir ett med huvudpersonens existensvillkor: blind och lam och trots detta besatt av viljan att fysiskt uppsöka sin nu döende käresta han funnit via Tinder. Läs mer
Kärlek på mils avstånd – om det onåbara på film och i musikalisk poesi
Om filmen Mothering Sunday och om tonsatt poesi av Signe Aurell
Det finns filmer och det finns filmer. Mothering Sunday tillhör den senare kategorin, när den genom ett par sekunders extra fördröjning håller stämningen på halster i en scen eller en situation, får händelserna att vibrera av oro i en replik som
– Han är inte försenad. Det är bara lunch. Läs mer
Små människor på små scener –
men på bio spricker det upp till ett öppet sår
The scars of Ali Boulala samt teater Svartadministratören (Skogen) och två enaktare på Esperantoscenen
Det myllrar av småscener av stor kvalitet i Göteborg och i deras mångfald bidrar de till det rika konstnärliga utbud staden har. Åratal av arbete ligger bakom de var för sig karaktärsstarka scenerna, som med jämna mellanrum också fylls av gästspel. Sådana scener är t ex 3:e våningen, Atalante eller varför inte Cinnober, som är granne med konstnärskollektivet Skogen på Masthuggsterrassen. Läs mer
En kärlekselegi från avgrunden
Magnus Gertten – Nelly & Nadine
Det finns ting som alltid framstår lika omöjliga att konfronteras med, holocaust är en av dem, det nu pågående överfallet på Ukraina en annan. Sammanfallet mellan bilderna av människorna befriade ur koncentrationslägren (ett av dem Ravensbrück där Nelly och Nadine träffades), som en gång anlände till Malmö och alla de människor som nu anländer på flykt undan ännu ett krig ger en intensitet av särskilt ödesdigert slag när man tar del av den väldigt, väldigt vackra och skickligt komponerade film Magnus Gertten skapat. Läs mer
Möss och människor på nordisk mark
Valdimar Jóhannsson – Lamm, Hanna Bergholm – Ruva
Två debuterande regissörer skapar skräckfilm mitt emellan saga, sägen och verklighet och inte minst i Lamm får djuren en sällsynt aktiv del i otäckheterna genom fårens maktfulla blickar rakt in i kameralinsen. Flertaliga är de också. Åskådaren blir omedelbart klar över, att dessa varelser är inte att leka med. Läs mer
Fladdermöss och människor
Matt Reeves – The Batman
Film och musik i kemisk, mänsklig förening
Giuseppe Tornatore – Ennio: The Maestro
När jag dröjer mig kvar i den otäcka slutscenen i Sergio Leones Once Upon a Time in America (1984), med Robert di Niros breda, nästan fåniga leende i ett för honom, då, helt oundvikligt opiumrus, känner jag ett oavvisligt starkt band mellan denna scen och det ögonblick av bottenlös förtvivlan i Gudfader-trilogins sista del, när Al Pacinos vidöppna men stumma gap icke-skriker ut sin sorg över dotterns död av en kula avsedd för honom själv. Läs mer
Det barnen upplever och ser
Mike Mills – C’mon c’mon, Kenneth Branagh – Belfast
I förlängningen av söndagens Godmorgon världen, hör jag på avstånd ytterligare en krigskommentar av en reporter, som påpekar vilken gemenskap som uppstått genom angreppet. Hur folk samlas på stationer och i skyddsrum, pratar med varandra, är tillsammans. Är detta vad man brukar kalla en riktigt dum svensk?! Läs mer