Verklighetens ”spion”, och man måste efter att ha tagit del av berättelsen bakom Trevor Nunns film Red Joan faktiskt sätta begreppet inom citationstecken, var Melita Stedman Norwood (1912-1995). Det är genom hennes öde hela denna fylliga situation av mänskliga och etiska överväganden skildras, som ställer allt på tvärs. Läs mer
Kunde man säga att Mia Engberg är för filmen vad Anna Pettersson är för teatern? Ja, i den meningen att de på ett överrumplande sätt förändrar den konstform de samtidigt fullkomnar – så att om Anna Pettersson nyläser och i sina iscensättningar återanalyserar teaterns klassiker, bättre än någon akademisk institution (läs gender), så låter Mia Engberg filmerna hon arbetar fram hela tiden vara på väg att gå i upplösning för att ta ny form, ibland helt enkelt genom att försvinna ett tag – som när ett telefonsamtal mellan de älskande får äga rum under ’black screen’, vilket får åskådaren känna sig sitta i samma rum som dessa två mentalt befinner sig i. Läs mer
Sätten att uttrycka sig genom konsten mitt i tillvarons vedervärdigheter är oändliga, sådan konst har alltid skapats, måste skapas. Den aktuella tyska filmen Don’t look away ”handlar” om konsten, skulle man kunna säga. Den börjar på vandringsutställningen av Entartete Kunst (degenererad, urartad konst), när den är i Dresden 1937, där den passionerade unga kvinnan (som senare blir hospitaliserad, steriliserad och slutligen gasad pga sin läggning) visar de förnekade verken för sin lille systerson och senare ropar till honom, när ambulanspersonalen släpar bort henne: titta inte bort! eller kanske ännu hellre: blunda inte! Läs mer
I såväl Kapernaum som They shall not grow old är närvaron allt. I verkligheten och i minnet av verkligheten. I Nadine Labakis Cannes-belönade och Oscar-nominerade film Kapernaum följer vi med pojken Zain i hans utsiktslösa vardag i Beirut, tillsammans med sin egen familj, tillsammans med en papperslös ensamstående mor och hennes baby. Läs mer
Ibland tar den ena saken den andra i handen, ger perspektiv och förklarar det som tycktes nästan ohanterligt. För jag tycker det är ohanterligt att en så bakåtsträvande rörelse som metoo har kunnat gripa omkring sig som den har – men så kommer två filmer upp på repertoaren som på var sitt sätt och i vitt skilda sammanhang genom vidsträckta berättelser visar vad som fortfarande är det väsentliga, var kampen leder framåt och var den bara förstör allting som längesedan uppnåtts. Läs mer
Redan 2003 tillkännagav James Cameron att han ville filmatisera den japanska serien Battle Angel Alita, men tyvärr hamnade filmen i ”utveccklingslimbo” eftersom Cameron sedermera blev alltför upptagen med att göra filmer om smurfar i yttre rymden (läs: Avatar). Till slut lät han Robert Rodriguez ta över regissörsstolen, och efter sexton års väntan får vi äntligen se resultatet. Läs mer
Att frivilligt sätta sin misstro i parentes, det som Coleridge kallade för willing suspension of disbelief, är fiktionens själva kärna. Att acceptera berättelsens villkor, dess värld, dess karaktärer: att ta emot utan att ifrågasätta eller tvivla. Vi vet att det vi ser blott är bilder på en duk, blott konstruktioner frammanade av professionella kreatörer. Läs mer
Jag har aldrig upplevt något liknande: en fullsatt biosalong där alla tycks hålla andan de två timmar filmen varar. Beautiful Boy lämnar inget utrymme för avspänning i någon form. Den är och lever i kraft av att hålla åskådaren fast i känslan av den absoluta vanmakt som drabbar varje förälder med ett nästan vuxet barn som han eller hon ser gå åt skogen och både känner och vet, att det kan de i grunden inte göra något åt. ’Barnet’ är en egen människa nu, med egna val och värre, egna misstag; barn, men ännu långt ifrån vuxen. Läs mer
