En autistisk respons av neurotypiska recensioner av autism
Hösten 2022 var Hanna Bertilsdotter Rosqvist och Anna Nygren, två av lärarna i kursen Autistiskt skrivande, vid Göteborgs universitet. Innan den ens startat blev kursens existens, och forskningsprojektet den var en del av, en debatt på kultursidorna. Under våren 2024 blev kursen och projektet och det autistiska skrivandet uppmärksammat igen, och ifrågasatt. Den här texten handlar om autism men inte direkt om kursen. Den är ändå ett inlägg i diskussionen. Läs mer
Lars Norén och sanningen
– om författarskapets dokumentära problematik i förhållande till verkligheten
Tankar med anledning av två aktuella tv-serier
”Vi skall inte ge upp vårt sökande och resultatet av all vår strävan blir att vi kommer tillbaka till utgångspunkten, som vi nu för första gången ser och förstår.”
(T. S. Eliot i ett TV-program från 2003 om Vietnamkriget och den amerikanske försvarsministern 1961-68, Robert MacNamara.)
”När Lars Norén skriver i sin dagbok att han vill skriva sant, tala sant, så menar han inte att han vill förmedla korrekta person- och sakuppgifter utan avser sanning i god kristen tradition: uppriktighet. Sannast är det som smärtar mest.”
(Kristoffer Leandoer i Svenska Dagbladets Under Strecket 6/5 -24) Läs mer
Sex, handledning och litteraturmoral
Lyra Ekström Lindbäck – Moral, Therese Bohman – Aftonland
När jag berättade för en vän att jag planerade att läsa och skriva om Lyra Ekströms Lindbäcks roman Moral från förra året, föreslog hen att jag också skulle kolla upp Therese Bohmans Aftonland från 2016. Båda böckerna handlar nämligen om medelålders forskarhandledare som har sex med sina tjugo år yngre doktorander – och för den delen om doktorander som inleder sexuella förbindelser med sina handledare. Detta slags gränsöverträdelse skapar rum för många litterära ingångar, och jag har alltid tyckt att den akademiska miljön är underanvänd som socialt mikrokosmos och samhällelig metafor i svensk litteratur. Läs mer
Litterära återbesök i Wien speglar samtiden
Lite av en slump som allt mer börjat se ut som en tanke har jag de sista åren gång efter annan hamnat i diktens Wien. Alltså det idag närmast mytiska Wien, tiden mellan kejsardömet Österrike-Ungern och andra världskrigets efterdyningar. En period som gjort att nutidens blick givit den gamla kejsarstaden ett nostalgiskt skimmer utanpå det mesta. Ett drömt sceneri som passar bra för romantiska Habsburgsreaktionärer och nostalgiska secessionsesteter med arkitektupprorstendenser. Men också för deprimerade människorättsvurmare vilka förtvivlar över samtidens likheter med nittonhundratalets första Centraleuropeiska decennier. Läs mer
Att söka ett främmande hem
En essä om autism, relationen till djur och mycket annat
Ett spöke är enligt wikipedia ”en avliden persons ande, själ eller immateriella skuggbild. […] Det har gjorts otaliga tester och experiment av fenomenet och flera vittnesrapporter tas fortfarande emot världen över, men det finns inga vetenskapliga bevis för spökens existens.” Ett annat ord för spöke är hemsökelse. Jag dras till det ordet eftersom det innehåller två spännande led: Hemmet och Sökandet. Det är någon eller något som söker ett hem. Hemmet kan vara (via Freuds heimlich-ungeimlich-kuslighet) hemskt – och hemligt. Men också platsen där man kan vara. Sökandet efter detta är kanske vad döden går ut på, eller livet, eller båda, i en logik där det ena inte kan separeras från det andra, där det smälter samman, där det hemlika blir hemligt och oklart och slutligen främmande. För vad om hemmet är befolkat av främlingar? Vore det en mardröm, eller en utopi? Läs mer
Om jaget och Gud
Att försöka vara ett jag, och att samtidigt försöka att inte bli för jagcentrerad. Jaget är en fråga för religionen, för filosofin, för politiken, för ja, för jaget. Det är lätt att säga att dagens kulturklimat är för personfixerat, och det är sant, men det är också en komplicerad fråga, fylld av privilegier och makt, fylld av tvivel och upplösanden av krampaktiga försök att hålla sig samman. Kan en slippa vara (i/med) sig själv, kan en bli mindre av ett ego, eller är vägen till antiegoismen en egoistisk vandring? Läs mer
Hur lång räckvidd har vår moral?
För en tid sedan fick jag anledning att läsa om den brittiske moralfilosofen Henry Sidgwicks bok The Methods of Ethics. Läsa om och läsa om förresten; min första läsning av boken (för mer än 30 år sedan) var så slarvig och fragmentarisk att det kändes som om jag närmade mig texten för första gången. Läs mer
Människans natur – en strategi för tanken
Sommaren, hösten, vintern -94 blev till en vändpunkt genom en rad katastrofer, som gav anledning att fråga, inte bara: vad är det som händer med naturen? utan också: vad är det som händer med människan?
Falun, Bjuv, sedan händelserna utanför Sturecompagniet – och mitt i allt detta en naturkatastrof med teknologiska förtecken: Estonias undergång i Österhavet, varpå våren -95 följde som ett knivhugg, sedan har det fortsatt så. Läs mer