Hon beskriver sig som en förläst padda, den unga flickan i autofiktiva romanen Samtycket av Vanessa Springora. Boken som blivit raketbränsle i den franska me-too-debatten. Det är en smärtsam, sorglig och skamlig historia: en upphöjd manlig författare förför en tonårstjej med svajig och skadeskjuten självkänsla. Läs mer
Nyss var det allhelgonahelg, då jag i likhet med tusentals andra människor besökte Skogskyrkogården i Stockholm. Omgivna av tallskog och flämtande ljus rörde vi oss i stora folkmassor i det tilltagande mörkret och i den annalkande kylan. Stora folkmassor på ett behörigt coronaavstånd, men ändå tillräckligt nära för att känna samhörighet i sorg och saknad, men också i känslan av att livet går vidare. Läs mer
”Året då tusenårstorkan slog till bakades tiden till aska och försökte man gripa efter solen fastnade den i handflatan som brinnande kol och fick hjärtat att svida. Ett pärlband av solskivor hängde ständigt på himlen. Från morgon till kväll kunde den gamle känna lukten av sitt eget brända hår. Ibland sträckte han upp händer mot skyn och kände då omedelbart den svarta stanken från de svedda naglarna.”
Det är som en dikt, det är som en lång arkaisk dikt långsamt glidande över sidorna. Läs mer
Genetiken står för den största systematiska variationen mellan människor. Våra förmågor och beteenden utgår från en genetisk predisposition, ett DNA-mönster vars praktiska konsekvenser är betydligt starkare än vi tidigare trott eller velat erkänna. Så går det att koka ner budskapet i Robert Plomins nyutkomna bok Blueprint. Läs mer
”Vad vore livet utan drömmar, Anna?” frågade ingenjör Andrée sin flickvän inför resan mot Nordpolen, gav sig av och dog där borta på isen. Jag kommer att tänka på den scenen i Jan Troells film när jag läser José Eduardo Agualusas nya roman, Sällskapet för ofrivilliga drömmare; om vikten av att drömma. Läs mer
Jag läser det hela som en samling noveller även om det tydligen är en roman. Det handlar om ett gäng människor som på diverse sätt är förbundna med varandra. En del av dem får prata ut i ett eget kapitel med deras namn som titel, några återkommer vid ett eller flera tillfällen. Jag läser som noveller för det är så texterna känns och ser ut, det romanlika finns enbart i att de kopplas samman. De är makar och barn, älskare/älskarinnor, läkare, syskon, svägerskor/svågrar, arbetskamrater och klienter, eller yrkesfolk de råkar på. Läs mer
Paret Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril som skriver kriminalromaner under signaturen Lars Kepler har haft stora framgångar bland läsare och ekonomiskt. Det är nog riskfritt att räkna med att det fortsätter på den vägen när de nu kommer med den nionde boken i serien med polishjälten Joona Linna i huvudrollen, Spegelmannen. Läs mer
Vem är eller blir man utan minne, utan sina minnen? ”Minnena är inte enbart mitt förflutna, utan dem kan jag inte förstå vad som händer och vad som kommer att hända, det finns ingen mening för här och nu, jag har ingen riktig identitet, jag är ingen riktig människa, jag har bara ett presens utan struktur.” Läs mer
