Vår mest extrema surrealist, poeten Stefan Hammarén slår åter till, nu slutförs hans romantrilogi med På burklös mark, efter Med en burk soppa och Konservöppnare bok. Det är fråga om romaner inte ämnade för någon vanlig läsning. Läs mer
Någonting som utmärker nyare skönlitteratur är att platsen, miljön där handlingen utspelas, inte ägnas särskilt ingående skildringar. I en tid där det mer och mer ingår i livsmönstret att resa runt en del i världen, och där massmedierna på en massa olika vis gör skådeplatser för alla möjliga skeenden synliga och identifierbara har den omsorgsfulla beskrivningen av t ex en stad förlorat i värde. Läs mer
En ny bok har givits ut av den humanistiska enmansfakulteten Sven Lindqvist. Den här gången är det fråga om essäer som mest uppstått kring huvudfårorna i större bokprojekt som Utrota varenda jävel!, Nu dog du och Terra Nullius. Ett centralt inslag i dessa verk är utforskandet av en europeisk idévärld, som genom sina värderingar och sin människosyn kunde legitimera kolonialismen och med den utplundringen av andra kontinenter och massmorden på befolkningarna där. Läs mer
Det känns litet snopet att Hanne Vibeke Holst censureras redan i bokens titel. På danska heter den Da jeg blev vred, och när jag läser vad hon skrivit känns den titeln mycket bättre. Boken handlar nämligen om vrede, om vredens energi, om viljan att kämpa mot förtryck, orättvisor och allt det kvinnor i världen dagligen blir utsatta för bara för att de råkar vara kvinnor. Läs mer
”Myternas historia”, intressant tänkte jag. Eftersom jag inte är speciellt insatt i området så kunde det ju passa mig bra, alltid givande att lära sig något nytt. Läs mer
Ken Follett är en minst sagt driven skribent. Denna gång har han åstadkommit en thriller av klassisk typ där inga ingredienser saknas. Anslaget är häftigt; en man hittas halvrutten efter att ha blivit smittad av ett dödligt virus från Oxenford Medical vars laboratorium ligger i ett avsides beläget skotskt slott. Hur har viruset kommit ut genom det hermetiska säkerhetssystem där Antonia/Toni Gallo är säkerhetschef? Läs mer
I början av Peter Englunds och Kristian Petris bok Jag skall dundra finns en förteckning över de personer som förekommer i handlingen. Denna förteckning kallas Dramatis Personæ. Jag antar att latinet ska ge någon slags tidsfärg, men det känns onödigt, lite larvigt pompöst, en påklistrad tidsetikett, som i mina ögon vittnar om bristande tilltro till den egna förmågan att skapa en litterär text som griper genom gestaltning och narrativ struktur. Läs mer
Om sin ungdoms äventyr i Istanbul har C-J Charpentier på ett stilistiskt elegant och närapå mystiskt thrillerartat sätt skrivit. Tiden är våren 1967, bomberna faller över Vietnam, han sticker ifrån lumpen i Sverige, löser ut sitt morsarv och löser enkel biljett. Det han ska komma att uppleva förändrar både honom och världen på sikt. Läs mer
Det är inte många som läser Henry James’ romaner nuförtiden; man upplever dem som alltför utförliga, för omsorgsfullt berättade i sin jakt på de exakta formuleringarna, det rätta ordet, eller, om detta inte kunnat påträffas, de ord som närmast beskriver det som endast med svårighet låter sig gestaltas. Istället har Henry James romaner fått ge stoff till filmer som fascinerar åskådarna med omsorgsfullt tecknade miljöer och de känsliga karaktärernas delikata liv inom gränser som sätts av stela viktorianska konventioner. Läs mer
Rasmusson är intressant och rolig att läsa. Han funderar över begreppet ålderdom och pensionär ur skillnaden mellan normalsynen på äldre och verklighetens friska och pigga gamlingar. På massor av sätt visar han att synen på gamla inte stämmer längre. I Simone de Beauvoirs anda menar han att äldre alltid definieras av de yngre. Det som gammalt är det alltid ur en yngres synvinkel medan den gamle ser sig själv som lika ung som han alltid varit. I stort sett. Läs mer