I den tredje dagboken på tre år får vi åter möta Ulf Lundells vardag, denna gång under 2019 när det mest omtumlande som hände honom var rattfyllan han gjorde sig skyldig till den 2 april.
Så mycket om det finns dock inte skrivet. Mest det rent faktiska. Och i efterhand en undran om vem som ringde och anmälde, för varför skulle annars polispiketen ha stått där och väntat på honom? Läs mer
Den här romanen vilar på tre eller kanske fyra ben; en familjs resa mellan New York och Arizona; ett äktenskaps långsamma upplösning; de flyende, ”förlorade”, barnen vid mexikansk-amerikanska gränsen kopplas samman med ”utrotandet” av den sista spillran av ursprungsbefolkningen, med hövdingen Geronimo som den siste som ”gav upp”.
Kvinnan i familjen är fru och biologisk mor till en femårig dotter, mannen äkta make och far till en tioårig son. Ingen av dem nämns vid namn. Till en början är det kvinnan som berättar; hon är ”jag”, de andra är ”min man”, ”pojken” och ”flickan”. I andra halvan är det till stor del sonen som berättar. Läs mer
Med till synes okuvlig produktivitet fortsätter den 83-åriga Joyce Carol Oates att skriva romaner, essäer, pjäser och artiklar i olika ämnen. Allt formar sig till en mäktig saga om det amerikanska samtidssamhället, med dess ibland nästan obegripligt svåra livsvillkor för de som på något sätt hamnar i normalitetens marginaler. Läs mer
Familjer i sönderfall är ett vanligt tema i litteraturen. Något som skapar bred igenkänningsfaktor, från egna upplevelser eller andra berättelser. Läggs sedan halvuttalade hemligheter, krossade drömmar och ond bråd död till brygden, så har vi ett fullfjädrat drama. Eller snarare en tragedi, med gåtfulla informationsluckor som narrativt bränsle. Läs mer
”När upphör ett krig? När kan jag säga ditt namn och låta det betyda bara ditt namn och inte vad du lämnar efter dig?”
Eller som det står på baksidan av Anna Takanens litterära debut, Sörjen som blev, ”Det tar fyra generationer innan ett krig går ur en familj.”
Vietnamkriget fick mer konsekvenser än en fruktansvärd mängd döda och skadade soldater och civila, sönderbom Läs mer 
Stefan Jonssons Där historien tar slut är en både skarpsynt och djupsinnig analys av världens tillstånd. Titeln syftar givetvis på den amerikanske historikern Francis Fukuyamas både ryktbara och beryktade verk från 1992, End of History (Historiens slut), men där Fukuyama kort efter Sovjetsystemets sammanbrott trodde sig se en utveckling där snart hela världen skulle omfattas av en liberal samhällsordning, som skulle onödiggöra politiska och sociala konflikter, såg andra hur den liberala utopin som om förverkligad skulle skapa nya klassmotsättningar och generera nya konflikter. Läs mer
Intelligens är en laddad fråga. Ingen vill framstå som dum. Bristande intelligens ger inte bara en massa funktionella nackdelar i livet, utan är en skamfylld sak. Så att komma ut som dum, är inget att rekommendera. Bättre är att lyfta fram sin intelligens, lite lagom tydligt beroende på den kulturella acceptansen för ego-flaggviftande. Läs mer
En gång i ungdomen intensivläste jag den mexikanske nobelpristagaren Octavio Paz (1914-1998). Jag tuggade i mig lådvis med spanskspråkig litteratur och reste till Mexiko. Med mig på resan fanns böcker av de mexikanska författargiganterna Juan Rulfo och Carlos Fuentes, vid sidan om min stora favorit argentinaren Jorge Luis Borges. Vid ett tillfälle lyssnade jag också på Octavio Paz när han föreläste vid Stockholms Universitet, sannolikt i samband med att han fick sitt nobelpris 1990. Läs mer
Författaren och journalisten Per Wirtén hör till den svenska offentlighetens varmaste Europavänner, som förenar förhoppningar om en god framtid för den europeiska gemenskapen och unionen med en klar kritisk blick på vilka brister som föreligger i samarbetet och vilka hinder som till synes oupphörligt växer fram i dess väg. Läs mer
