För några år sedan var jag på en av Blå Tågets sista spelningar. Den ägde rum i en marmorsal på Konstakademien i Stockholm och publiken bestod mest av någon slags konstnärlig vänförening, idel blåhåriga damer från Östermalm. I fonden bakom bandet hade man med rött rinnande bokstäver borstat upp orden Uppror och förförelse. Läs mer
”Du är mitt dyrbara ark papper. Jag skriver min dikt över dig och orden vill komma nu, bara låta det ske och sugas in i dig. En rad för varje revben, en punkt där stroferna strålar samman.
Din mångskiftande kropp med den skimrande huden.
Jag bryter dig mitt itu som om jag klöv ett äpple eller bröt isär en apelsin.” Läs mer
Vem som har ansvar för välfärden, är den viktiga fråga som ställs i denna antologi. Ett svar i tiden tycks vara att det har varje individ själv. Men det svaret blir absurt i en tid då den globala uppvärmningen akut står på dagordningen. I en värld med extrem individualism skulle vi inte ens ha upptäckt problemet och än mindre kunnat diskutera vad som behöver göras. Läs mer
Manolis är en hyllad men numera pensionerad murare som bor i en liten, knappt levande, by på en ö i den grekiska arkipelagen. Hans nuvarande liv går mest ut på att få tiden att gå, den tid som trots allt går delar han mellan tre ”hem”. Dels lägenheten där frun bor, en fru Manolis inte längre träffar, han kan inte ens tänka sig att skilja sig, då måste han ju prata med henne, dels Jannis bar ett tiotal meter därifrån där han sitter vid sitt ensamma bord och dricker öl, och dessutom en kalivi uppe på berget där han odlar tomater och äggplantor och ofta sover om nätterna. Läs mer
Ingenting försvinner. Allt finnas kvar.
Så gick mina barn och småsjöng på det tidiga nittiotalet. SVT hade ett sommarlovsprogram som lärde ungarna att sopsortera. Budskapet var tydligt och uppenbarligen sant.
Frilansjournalisten Mattias Hagberg fick sitt andra barn för ett par år sedan. Alla som haft småbarn vet hur mycket sopor de alstrar. Eller rättare. Vi vet inte, men vi anar att det är massor. För vi behöver ju aldrig se den samlade mängden. Den försvinner så smidigt ner i soprummet och sedan bort. Bort vart? Läs mer
Anneli och Cecilia är bästa vänner. Har alltid varit, sedan barndomen och genom livet. Men plötsligt, efter en simtur en sensommardag, förändras allt. Det som funnits i bakgrunden går inte att tränga undan längre. Anneli är förälskad i Cecilia. Läs mer
”Så, äntligen fanns rockmusik för vuxna människor som gifter sig, skiljer sig, beter sig illa mot varandra och sina barn” skriver Håkan Lahger och försöker analysera hur det var när Ulf Lundell och musikerna skapade LP-albumet ”Den vassa eggen” 1985. Läs mer
Skall jag först simpelt genrebestämma den, men går ju inte så bra. Egentligen går det knappt något med hennes oresoluta bok. Blott läsningen går. Man läser något fint, något självförädlat och läser man det ändå? Läs mer
Min första kontakt med Jan Lööfs serier kom genom DN. Varje frukost några rutor ”Felix” som lästes, klipptes ut och sparades. Några år senare kom ”Ville” – helsidor, i tidningen Vi – fler finurliga detaljer och dessutom i färg (se not 1). Ville var komplexare än Felix, vuxnare (Ville hade flickvän) men minst lika spännande. Jan Lööf skapade det som utmärker alla bra följetänger: känslan att man måste läsa vidare, det kommer fler spännande grejer, äventyret fortsätter. Läs mer
För andra gången väljer Helena Henschen att gestalta en historisk persons liv, i gränslandet mellan dikt och verklighet. Och för andra gången är det ett säreget levnadsöde ur hennes egen släkt som dramatiseras. Denna gång är det Signe Thiel, dotter till finansmannen Ernest Thiel och farmor till författarinnan, som står i berättelsens centrum. Det är en rik skildring av mänskliga relationer i skuggan av det tidiga 1900-talets modernisering – med kvinnlig frigörelse och världskrig som viktiga ingredienser. Denna rikedom är också bokens svaghet, eftersom mångfalden av teman och personer gör berättelsen något splittrad. Läs mer