De bestående värdena lever kvar

 
Det går inte skriva om mansrollen utan att genast börja tänka på feminister. Speciellt argsinta feminister, som på ett hårklyvande sätt vill se allt man säger i ett konfrontativt jämställdhetsperspektiv. För sådana feminister finns, även om många kvinnor hävdar att det är "en manlig schablonbild".
Men strunt i det nu.
För nu har jag nämligen tänkt skriva om mansrollen. Så det så. Min egen mansroll formades väldigt traditionellt. Jag hade mamma, pappa och systrar.

Tidiga 70-talet och tonåren: jag betraktade vänsterrörelsen och jämlikhetsupplysning på avstånd, landsortsgrabb som jag var.
Så kom jag då till storstaden och vuxenlivets hank och stör. Det var sent 70-tal, stora omdaningarnas tid och jag gick i livets skola; jobbade och studerade.
Levde i ett förhållande, sedan i ett annat och nu i ett tredje.
Vad har jag lärt mig? Jo, att mansrollen förändrats. Inget mer?

Jo, att de bestående värdena trots detta lever kvar - åtminstone hos mig själv och även hos många av mina manliga kompisar. Att t ex vara hygglig och juste och trofast mot dem man tycker om, och att bemötas med respekt för den man är, känns viktigt. Att få lov att säga att man tycker en kvinna är vacker utan att bli beskylld för att vara chauvinist är viktigt. Att få lov att uppskatta kärleksfilmer med erotiska undertoner är också viktigt. Och att få sova länge när man är ledig. Och mycket mer...

Självfallet är jämlikhet mellan könen viktigt - men det måste resoneras fram utifrån respekt för varann. Och inte genom könskamp. Jag tror inte det går att se allt i minsta millimeterjämförelse, och kalla det för jämlikhet. Inte på det känslomässiga planet, i ett förhållande. Lika lön för lika arbete är liksom en annan sida av jämlikheten, som jag tycker är självklar. Jag känner ingen man som inte gör det, för övrigt.

Men mansrollen, ja... - jag upplever att den "är på gång" och att senaste decenniernas kvinnodebatt kan få en jämbördig intellektuell motståndare. Äntligen.
Men då gäller det att resa vit flagg först och sluta kriga.

Att vi är könsvarelser går inte att förneka. Tvärtom ska det mesta av det bejakas. Tycker jag. Med respekt för varann och "i fred".
För övrigt så finns det mycket mer att säga om manligt och kvinnligt. Men det är en annan krönika...

text: LEIF WILEHAG
illustr: HENRIK LANGE