Göran Hägg har valt att skriva flärdromaner ur mäns perspektiv, på mäns villkor.
Han gör det för att han tycker vi måste ta mansrollen på allvar.

Det har snöat i Saltsjö Duvnäs, där författaren Göran Hägg bor i ett spetsigt trevåningshus med frun och yngsta dottern. De två andra barnen har flyttat.
Vi sätter oss i det tillbyggda vardagsrummet, som snarare är en stor salong, där bokhyllorna utmed väggen är fyllda av egna och andras verk. Göran skrev "Den svenska litteraturhistorien" senast och är docent i litteraturvetenskap. Men sedan romanen "Hjärtats diktatur" kom för sju år sedan har han levt på att skriva.

"Hjärtats diktatur" handlar om hans egen generation: fyra kompisar, födda 1947, som tar studenten ihop och färdas genom livet. Vi möter dem ur vars och ens perspektiv, deras vägar korsas i arbete, kärlek och relationer och inramas av samhällsförändringar från 60-talets början till 80-talets slut. Mode, politik, reella händelser och verkliga personer blandas in i handlingen och alltihop känns väldigt äkta - skrivet med känsla och respekt, inte minst, för mannen.
- Det är klart att jag tar folk på allvar, säger Göran när vi satt oss i sofforna. Men det som liknar flärdroman i detta är ju att jag dels vill vara underhållande, dels att jag använder det effektiva berättarsättet med fyra personer som går ur skolan samtidigt och sen ser man hur de kommer att förgöra varann när de nått toppen i samhället.

Det som främst berättas ur mäns perspektiv i Görans bok är nog samlivsskildringarna. Göran tycker att det är där vi inte behöver skämmas som män, utan att vi får lov att berätta som det är. Som vi tänker.
- Det har varit oerhört svårt för män att skriva om samliv och skildra det som det är. Det blir för hårt, säger Göran och nämner sin egen ungdoms stora kärleksroman "Sången om den röda rubinen" av Agnar Mykle som en av de bästa böckerna på det området.
Uppenbarligen gillade läsarna "Hjärtats diktatur", då den sålde i 26 000 exemplar. Titeln anspelar på ett citat av Milan Kundera "I kitschens rike råder Hjärtats diktatur" och Göran menar att Sverige i den goda tiden var lite av just det.
Men alltihop var allvarligt menat från hans sida, betonar han, och försäkrar att han tycker bra om boken själv. Och varför kan inte män skriva sådana böcker, när kvinnor kan? Vi återkommer till det, och pratar istället först om mansrollen - och hur Göran ser på den:
- Anledningen till att vi har en mansroll är ju väldigt mycket för att kvinnor förväntar sig att vi ska spela den. I dag finns två eller tre roller vi förväntas uppfylla: att vara mjuka och snälla, men samtidigt alltihop vi var innan - stora, tysta och pålitliga.

Mansrollen har förändrats sedan Göran var ung. I början av 60-talet var könen olika "på det gamla sättet, enligt alla klichéer", som han säger.
- Det var inget någon upplevde som något problem då tror jag. Ingen tänkte i banorna: Hur ska jag ompröva min mansroll?
Sedan kom en mellanperiod. Men kvinnorollen förändrades först; han beskriver hur kvinnor förväntades vara som män, röka pipa kring 68 och ragga och vilja ha sex som killar. Och så 70-talet med den nye mannen - som innerst inne ville vara som en kvinna och gå i mjuka kläder och gå på sykurs.
- Då visade det sig att deras tjejer inte stod ut med dem, säger Göran och minns en kompis han hade.

Men har det egentligen varit så här?
- Nej, det är i hög grad förväntningar som finns i medierna. Sen lurar biologin oss mycket, för folk beter sig som de gör ändå. Och man är olika benägen att ta på allvar vad man läser och uppträda efter det. Men det finns ju en del som har gjort "hela bagen" och råkat väldigt illa ut. Och vi som efter ett tag upptäckt att det inte går.
- Det är omöjligt att säga vad som är biologiskt eller kulturellt. Men jag tror att män, om de läser tidningarna, är mycket mer benägna än kvinnor att tro på de här recepten. "Om vi gör så här så får vi många tjejer".
Madame Bouvary i Flauberts roman gör precis som en man: tror på allt hon läser, menar Göran och pekar på att boken just skrevs av en man.
- Men det är fel att tjejer är experter på relationer. Killar sitter några runt ett bord och dricker öl och snackar, eller i bastun efter jobbet och berättar hur det egentligen är.

I romanerna "Framgångens frukt" och "Money money" använder Göran en liknande dramaturgi som i "Hjärtats diktatur" och han förklarar varför han valt att skriva berättande romaner:
- Berättande böcker är i hög grad skrivna av kvinnor i dagens Sverige. Det är underligt. Män finns i något slags akademisk genre där det är fult att berätta. Detta tror jag inte är ett dugg biologiskt utan en kulturfråga.
- Under lång tid har litteraturen varit historisk eller experimentell. Det är ganska ovanligt, utom i deckaren, med nåt spännande som händer i samtiden. Jag vet inte om välfärdssamhället upplevdes ospännande.
Bekännelseromanerna på 70-talet av kvinnor hade mer att ge och var uppriktigare än mäns böcker som var skrytiga, tycker Göran och har därför försökt berätta om hur vanliga människor har det utan att moralisera.
- Det talas ofta inte om hur det är, säger han. Problemet är inte att folk vägrar göra det goda utan att det goda ofta leder käpprätt åt helvete - ifall man vill vara snäll. Jag har en kompis vars tredje förhållande tog slut nyss som sa" "jag vill ha en tjej där jag får vara lite snäll också". Men många killar upplever att när man försöker vara juste på ett speciellt sätt, då funkar det inte.
Göran anser att det finns en egendomlighet i all samlivsdebatt, där man tycks tro att naturen vill att vi ska vara lyckliga.
- Tyvärr är det inte så. Att vara människa är att överlista naturen och lyckas vara hygglig ändå.

Vi pratar om feminismen ur en mans perspektiv. Göran säger:
- Den feminism som bara är feminism tror jag inte är bra för någon. Lustigt nog tycks feminismens nuvarande ståndpunkt vara: män och kvinnor är alldeles lika, fast kvinnor är mycket bättre!
- Det går ut på att man bara får säga att könen är sociala konstruktioner och att det är väldigt synd om det ena. Jag förstår inte logiken i det hela.
Det område som präglats mest av feminismen är, enligt Göran, litteraturtolkning.
- I själva verket tror jag att det är där kvinnor och män är minst olika. Ingen författare som "bytt kön" och skrivit under pseudonym har blivit avslöjad. I princip så är berättandet lika om det är en man eller kvinna som skriver det.
- Det finns en vilja att göra könen lika på områden där vi inte är det. Göran försöker förtydliga:
- Gå in på ett jobb och titta. Förmodligen så gör båda könen jobbet lika bra, men man beter sig väldigt olika. Det är väldigt olika hur man löser konflikter och problem och det måste man ta hänsyn till.
Han garderar sig och understryker att han är för kvinnlig rösträtt.
- Det säger jag alltid i debatter efter det ovansagda, då är det några som tar mig på allvar, ler han.
- Men i vår värld, kultur- och journalistik, möter man bara den här världen. Feministerna är en viss grupp som är kvinna på heltid så att säga. Och gör sak av det. Medan det i vanliga arbetslivet är lite annorlunda.

"Kvinnlig intuition, misstänkt lik manlig intelligens" är ett citat ur "Hjärtats diktatur".
Göran skrattar till.
- Det har jag alltid tyckt. Man måste nästan be om ursäkt först innan man säger något om hur kvinnor är. Men man får säga vad som helst om män.
- Men jag tror att rent intellektuellt är det små, eller inga skillnader mellan män och kvinnor. Men känslomässigt och socialt är det väldiga skillnader. Det finns män som aldrig räknar med dessa skillnader när man pratar om det, men som i praktiken alltid gör det.
I samtalsumgänge är män också mer direkta. Göran anser att problemet inte är att vi talar olika språk, utan samma språk! Men det vi säger betyder olika saker i privata sammanhang.
- Jag blir vansinnig på min fru och yngsta dotter om de ska göra nåt ihop. De säger det tio gånger till varann. "Nu måste jag gå ut", säger jag, "har ni inte bestämt er än?"
- Det tror jag däremot är en genetiskt betingad skillnad. I nära umgänge talar vi väldigt olika men när vi skriver avhandlingar eller berättar i romaner är vi lika.

Hur betraktar du din egen relation till kvinnor?
- Vill man veta nåt om killar, tjejer och kärlek ska man inte fråga Don Juan, utan killen som har det normalsvårt och som måste tänka efter hela tiden, svarar Göran med ett leende och avslutar:
- Jag tror att jag är bedövande normal!
Vilket han också tror är en tillgång att vara som skribent.

Menar du i allmänhet- eller i kärlek?
- Både och. Jag tror att människor, och särskilt killar, är väldigt lika. Man känner ofta igen sig om kvinnor berättar om andra män. Men tjejer är varann mycket mer olika i det. I sitt sexuella beteende och syn på det också tror jag. Medan killars preferenser är i stort väldigt lika.

I "Hjärtats diktatur" upptäcker "Bosse" att han är homosexuell. Han är då i 30-årsåldern, gift och har ett barn.
- Men han är ju ändå väldigt lik de andra killarna, säger Göran och förklarar samtidigt att en annan avsikt med boken var att beskriva människors likhet trots skillnaderna i killarnas bakgrund: Bosse, bor med mamman i Årsta, bakgrund:obestämd; Tommy, bor i Bagarmossen och är arbetarklass; "Hästen" är från tjänstemmannamiljö i Enskede och Carl Magnus har överklassbakgrund.
Göran har själv lägre tjänstemannabakgrund och är uppvuxen i Tallkrogen söder om Stockholm.
- Denna diffusa sociala bakgrund som många har är det inte många som talar om. Var hör man egentligen hemma? Ingenstans känns det som.
Göran hoppas kunna fortsätta skriva denna typ av romaner. Nästa år kommer en novellsamling där några av berättelserna är uppbyggda på liknande sätt, med närhistoriska händelser invävda i de fiktiva karaktärernas väg genom livet.
- Det finns ingenting som åldras så fort som figurer i gips och marmor. Varför kan ingen läsa Per Lagerkvist i dag? Jo, för att väldigt få frågar sig om den protestantiska kyrkans Gud finns eller inte och inte för att Lagerkvist skulle vara en dålig författare.
- Medan Dostojevskij lever för att där är det rått och svettigt. Och människorna brottas med nära problem.
Även Hjalmar Söderberg använde sig av greppet :"året var 1905, unionen hade just upplösts..." i "Den allvarsamma leken" t ex. Göran nämner det, uppenbarligen som en förebild för sitt eget skrivande.

Vi talar också om framtidens mansroll. Göran säger, sedan han släppt in familjens katt från uteterassen:
- Ja, så länge vi inte får ett atomkrig så tror jag inte människorna kommer att förändras särskilt mycket. Samhället förändras och vi kan förhoppningsvis göra det bättre, men jag tror vi har sett alla de möjliga variationer som finns.
- Vi har inte förstått allt, det finns hur mycket som helst att förstå och berätta om än. Det som liknade 70-talets könsroller mest var den franska adeln på 1700-talet, hur de levde. Sen beror det på omständigheterna hur det blir.
Han kommer in på att det finns samhällen där kvinnor bestämmer allt, där mannen flyttar till kvinnans revir. Men att det är kulturer där man är utstuderade kannibaler.
- Där samlas männen i grupper och drar ut för att slå ihjäl grannfolken och käka upp dem. Så skillnaderna kommer ändå fram på något sätt.
Men det är klart att vi kan få bättre förståelse för könsskillnader, och för möjligheterna. Han säger:
- Den relativa jämställdhet som råder i dag, är ytterst en produkt av den tekniska utvecklingen. Nu kan man mer ägna sig åt intellektuellt arbete som är lika.
- Sen tror jag att män kan ta hand om riktigt små barn. Men jag tror faktiskt att kvinnor är bättre på det och tycker det är lite roligare.

Idealläget, betonar han, är dock att det finns både män och kvinnor - i arbetslivet, i skolan som lärare, i vardagslivet, i kärlek...
Och i berättande romanskrivande.
Förhoppningsvis får vi läsa om dem i flera av Göran Häggs böcker i framtiden.

text och foto:LEIF WILEHAG