| |
Ända sedan industrialiseringen tog fart i Sverige har människor
flyttat från landet till staden. Idag är tendensen densamma.
Det är storstadsregionerna som lockar människorna till sig.
Mäter man länens befolkning, finner man att det under förra
året bara var fem län som växte befolkningsmässigt;
de tre storstadslänen (Stockholms län, Göteborgs och Bohus
län samt Skåne län), Uppsala och Hallands län. Övriga
län gick kräftgång i befolkningsstatistiken.
Även de stora kommunerna ökar. Men samtidigt som till exempel
staden Örebro ökar, minskar Örebro län.
Under hela nittiotalet har Sveriges folkmängd ökat, tack vare
invandringen och höga födelsetal. Men i stort sett hela ökningen
faller på redan tätbefolkade områden. I Umeå sitter
Erik Bylund, professor emeritus i kulturgeografi med glesbygden som specialitet,
och ser med oro på hur inte bara landsbygden avfolkas, utan numera
också tätorterna. Det låter som en farsot när han
beskriver hur fenomenet breder ut sig.
- Folkminskningen fortsätter och griper omkring sig. Och det här
borde vara en larmklocka, att tätorterna inte längre får
den påfyllning de behöver. Förr skedde en inflyttning från
glesbygd till tätort och därifrån till storstäderna.
Numera flyttar man direkt till storstaden, säger han.
En av orsakerna till flykten från glesbygden är naturligtvis
bristen på arbetstillfällen.
- Först och främst har vi rationaliseringen inom jord och skog.
Vid andra världskrigets slut krävdes det en man för att avverka
en kubikmeter skog. Idag krävs det 0,1 man för samma arbete. Behovet
av arbetskraft har alltså minskats till en tiondel inom skogsindustrin.
Och service- och industriell verksamhet har inte kunnat kompensera förlusten
av arbetstillfällen, säger Erik Bylund.
Utbildning
på gott och ont
En annan orsak är att svenskarna blir ett alltmer utbildat
folk. Paradoxalt nog kan man flytta exempelvis till Östersund för
att ägna sig åt högre studier, men för att få
ett jobb som kräver den kompetens man skaffat sig, måste man
flytta därifrån.
- Förr var det så att om man miste sitt jobb, då bytte
man jobb. En utbildad människa som blir arbetslös idag flyttar.
Och det kan man förstå. Man vill ju få bruk av sin kompetens
och den typen av jobb aggrergeras idag till storstadsregionerna, säger
Erik Bylund.
Han påpekar också att dagens svenskar tycks ställa högre
krav på utbudet av kultur- och nöjesaktiviteter. Och även
i det fallet drar glesbygden det kortaste strået.
Inlandet
lämnas öde
De fem norrlandslänen har idag drygt 13 procent av Sveriges
totala folkmängd. På 60-talet var den siffran sjutton. Och utvecklingen
lär fortsätta. Erik Bylund skisserar ett scenario som inte precis
är en framtisdröm för Norrland, framför allt inte dess
inland.
- Så småningom kommer halva befolkningen bo i storstadsregionerna
och i norra Halland, som alltmer integreras med Göteborgsregionen.
I Norrland kommer det att finnas en smal tarm med befolkning längs
kusten. Inre landet lämnas öde, trots att det är där
rikedomarna i form av naturresurser finns. De unga flyttar och de flyttar
långväga. Den lokala kulturen blir de äldres kultur.
Förutom bara försämrad service och ett krympande kulturutbud
för de som bor kvar, ser han andra större risker med befolkningskoncentrationen.
- Det allvarligaste är att de politiska maktförhållandena
ändras. Den politiska makten ligger där folk hör till. Har
politikerna inte en känsla för bygden, blir det inga bra beslut
för den bygden. Det upplever vi redan, i Norrland är vi långt
ifrån makten.
"Staten måste ta
ett stort ansvar"
Trots allt är Erik Bylund optimistisk när det gäller
glesbygdens framtid. Han tror på decentraliseringar och påpekar
att staten måste ta ett stort ansvar i den här frågan.
- Det är ingen tvekan om att staten måste ta större ansvar.
Men nu måste vi börja nerifrån och bygga uppåt. Tidigare
regionalpolitik har byggts uppifrån. Folk i glesbygden måste
fortsätta kämpa, ta större ansvar. Men de klarar det inte
utan hjälp från stat, kommun och landsting.
Vad exakt vill då Erik Bylund att staten ska göra? Jo, förutom
en garanterad lägsta nivå på servicen till boende i glesbygden,
vill han se decentraliseringar av olika statliga organ, till exempel länsstyrelserna.
Genom att flytta vissa beslut till en lägre nivå skulle såväl
arbetstillfällen som politisk makt spridas.
- Många av länsstyrelsens beslut skulle kunna tas på kommunnivå,
ja, nästan byanivå. Allt behöver inte beslutas i residensstaden.
Dessutom skulle man kunna återuppliva den gamla ortssystempolitiken
som man försökte driva under 70-talet men som sedan spolades.
Tätorter klassificerades som primärt centrum, regionalt centrum,
kommunalt centrum och så vidare. Med detta skulle följa vissa
uppgifter.
Den statliga Regionberedningen vill att mer politisk makt läggs på
den regionala nivån. Den folkvalda regionala nivån (landstinget)
ska få mer makt på bekostnad av just länsstyrelsen, som
fungerar som statens förlängda arm.
- En svår politisk fråga. Visst kan man tänka sig att det
vore bra om landstinget fick mer makt. Men får kommunerna mindre att
säga till om, kan det påverka relationen till landstinget. Det
kan bli ett ökande problem. Samtidigt är det så att kommunerna
måste börja samarbeta mer, säger Erik Bylund.
Sverige=en region?
Den statliga utredningen anger som ett skäl för en
regionalisering av Sverige att vi måste kunna konkurrera med EU:s
starka regioner. Som en start har Skånes två län blivit
ett. I Västsverige ska fyra snart bli ett. Hur påverkas Norrland
av en regionalisering?
- Detta är en mycket öm punkt. Regioner konkurrerar med varandra
och då behöver vi stora starka svenska regioner. Det gynnar naturligtvis
storstadsregionerna. En regionalisering som inriktar sig på Stockholm
skulle vara bra för Norrland för då måste man ju stärka
Norrlandsregionen. Men jag tror att Norrland förlorar på en regionalisering
som är inriktad på Bryssel och det tror jag att Regionberedningen
är.
Men enligt Erik Bylund är det inte bara Norrlandsregionen som kan få
svårigheter med att lansera sig som en region. I ett europeiskt perspektiv
består hela Sverige av glesbygd. Inte heller södra Sverige består
i så måtto av starka regioner.
- Det verkar svårt att få genomslag för Sverige som något
annat än en enda region. De europeiska regionerna har ofta femton,
tjugo miljoner. Vi har totalt åtta miljoner och det säger sig
självt att våra regioner i det perspektivet inte blir starka.
Kanske kan Skåne och Västsverige dras in i en Öresundsregion
som kan få betydelse i EU, men det är inte bra för övriga
delar.
Ett alternativ är att Sverige istället engagerar sig i ett mer
intimt samarbete med Finland. En stark skandinavisk region hade det kunnat
bli med Norges medverkan.
- Då är det synd att inte Norge är med i EU.
En annan variant som Erik Bylund skulle kunna tänka sig är en
nordlig region som sträcker sig över nationsgränserna. Det
skulle vara ett sätt att "komma runt" Stockholm, en populär
tanke bland många som lever i de norra glesbygderna. Ett visst samarbete,
som dessutom uppbär stöd från EU, finns redan inom Barentsområdet.
- Därmed skulle man kunna återuppliva en nordlig region som faktiskt
var mycket stark under senmedeltiden. Luleå var då en mycket
välmående stad som spindeln i nätet på en region som
sträckte sig ända bort till Murmansk. Men även detta fordrar
Norges medverkan. Och det skulle nog bli svårt ändå att
tränga in över ryska gränsen.
text: HELENA UTTER
bild: HENRIK LANGE
[TILL INNEHÅLLSFÖRTECKNING] |
