I mitten av mars väntas
regeringen lägga en proposition som möjliggör för Skåne
och Västsverige att pröva nya regionala samarbetsformer genom
att bilda storlän eller regioner. I både väst- och sydsverige
pågår en febril aktivitet för att förbereda regionens
uppgifter och organisation. Val till de nya regionfullmäktige väntas
hållas i september 1998. Även i Stockholm, Jämtland, Kalmar
och Gotland skall olika varianter av länsdemokrati prövas.
Våra länsgränser, som härstammar från Axel
Oxenstiernas tid, har ifrågasatts sedan 60-talet. De senaste åren
har debatten åter aktualiserats och många menar att gränserna
inte är funktionella i dagens samhälle. Skälen till de föreslagna
förändringarna är främst av ekonomisk/effektivitets-
och politisk/demokratisk karaktär, men även internationaliseringsfaktorn
är av stor betydelse.
I ett Europa där regionen antas få allt större betydelse
menar vissa att det är viktigt att även Sverige har klart definierade
regioner som kan bli jämbördiga samarbetspartners till regioner
som Bayern och Katalonien.
Regionernas Europa
- ett innebegrepp
Regionernas Europa har blivit ett "innebegrepp" men med olika
innebörd beroende på vem som använder det och för vilket
syfte. Vissa ser en ökad regionalisering av Europa som en lösning
på det demokratiska underskottet inom EU, som ett sätt att föra
makten närmare medborgarna i ett Europa där nationalstaternas
roll kraftigt förändras. Andra ser den tilltagande regionaliseringen
som ett uttryck för mikronationalism och kamp om resurser mellan rika
regioner och fattiga. Det finns inte ens en enighet om vad region egentligen
innebär. Det finns ett flertal olika slags regioner.
Med historiska regioner eller nationalregioner avses områden
med en gemensam identitet, en historia eller ett språk. Dessa är
ofta områden som tidigare i historien varit självstyrande, t
ex Skottland, Katalonien eller Bayern.
En annan typ av regioner är de transnationella, dvs regioner
som sträcker sig över flera stater och har ändrat nationstillhörighet
i samband med t ex krig och erövringar. Som exempel kan nämnas
Baskien, Tyrolen, Schleswig-Holstein och Alsace-Lorraine. Dessa regioner
förenas trots skilda "hemländer" av en gemensam historia
och språk.
En ytterligare kategori regioner är de administrativa, d
v s varje lands egna regionala indelning, en subnationell nivå grundad
på byråkratiska beslut. Denna nivå kan kallas län,
landsting, länder, regioner o s v.
En mer modern typ av regioner är de funktionella regionerna
med en indelning som baseras på ekonomisk aktivitet, mer eller mindre
tillfällig. Funktionella regioner utvecklas ibland kring stora expansiva
städer, s k eurocités som Milano och London men även Västsverige
kan sägas vara funktionella regioner.
Ibland sammanfaller de olika regiondefinitionerna med ett lands egna
administrativa indelning, men inte alltid. EU använder sig av en egen
regionindelning som kallas NUTS - Nomenclature Units for Territorial statistics.
Det är en uppdelning i tre steg för att planera för utveckling
och regionalstöd samt möjliggöra statistik och jämförelser.
Regionalisering kan definieras som en decentralisering till regionen,
något som kommer uppifrån, från staten. Regionalism är
en slags ideologisering av regionen, en lokalpatriotism som handlar om regional
identitet och relationen region-stat.
Den optimala nivån?
Det senaste decenniets utveckling präglas bland annat av europeisk
integration, ekonomins ökade internationalisering samt de nya möjligheter
till samarbete (och konflikt) som öppnade sig mellan öst och väst
när kommunismen föll i Östeuropa och Sovjetunionen upplöstes.
Dessa olika processer har givetvis påverkat nationalstatens ställning.
Staterna utmanas såväl utifrån som uppifrån och nedifrån.
Vi står i dag inför en utveckling mot ökad överstatlighet
och europeisk integration men också en tilltagande decentralisering
med bl a aktiva regioner. Björn Hettne kallar dessa två parallella
processer för den europeiska paradoxen.
Regionernas Europa utmålas ibland som svaret på EU:s framtida
organisation. Frågan är dock mer komplicerad än så.
Även om nationalstaternas roll och betydelse har förändrats
betyder det inte nödvändigtvis att de försvagats. Diskussionen
om nationalstatens roll är mångtydig och spännande men kommer
av utrymmesskäl inte att utvecklas i detta sammanhang. I det följande
koncentrerar vi oss istället på regionernas agerande på
den ekonomiska, politiska och kulturella arenan.
Som ekonomisk enhet är regionen är idag mer naturlig och kanske
bättre än staten. Företag investerar allt mer i regioner
- inte i stater. Med utvecklingen inom kommunikationer och datateknik är
gamla, klassiska lokaliseringsfaktorer inte lika viktiga längre. En
verksamhet behöver inte nödvändigtvis ligga i huvudstadsregionen,
tjänste- och service företag kan mycket väl ha sitt huvudkontor
i mer perifera områden där faktorer som hyresnivå, arbetskraftens
kompetens, kulturlivet, miljön, den politiska stabiliteten och brottsnivån
i stället är avgörande faktorer för att förlägga
investeringar på en viss plats.
EG:s och senare EU:s regionalpolitik har gjort att regionen har blivit
en viktig ekonomisk enhet. Den gemensamma regionalpolitiken började
utvecklas i och med organisationens första utvidgning 1973 och har
sedan vidareutvecklats vid varje ny utvidgning. I samband med enhetsakten
1987 fastslogs att EG skulle verka för att minska klyftorna mellan
regionerna och framför allt stödja utvecklingen i de regioner
som låg längst efter de övriga. Under åren har en
allt större del av gemenskapens budget kommit att gå till regionalstöd
och strukturpolitiska åtgärder (idag 25% av EU:s gemensamma budget)
för att uppnå målet att utjämna de regionala skillnaderna.
(Räknas jordbrukspolitiken in i regionalstöd uppgår summan
till 75% av den gemensamma budgeten.)
Trots ambitiösa försök har intentionerna inte förverkligats
på det sätt som det var tänkt. Det finns idag mycket stora
skillnader mellan regionerna vad gäller arbetslöshet, utbildningsnivå,
tillväxt, migration, regional BNP osv.
I takt med att regionerna har blivit viktigare ekonomiska aktörer
har också påtryckningar för att få politiskt inflytande
ökat. EU:s inställning till regionerna har varit kluven eftersom
det har funnits, och finns, en rädsla bland medlemsländerna att
regionernas inflytande ska öka på nationalstaternas bekostnad.
Närmast motvilligt har dock EU tvingats ge efter för regionernas
krav.
Subsidiaritetsprincipens inskrivande i Maastrichtfördraget var en
eftergift åt regionerna, men också åt enskilda medlemsstater
som tyckte att centraliseringen inom EU hade gått för långt.
Även regionkommittén kom till efter starka påtryckningar
från EU:s regioner. Kommittén är en rådgivande församling
som har begränsad kompetens men som skall höras av rådet
och kommissionen i frågor som rör utbildning, hälsa, kultur,
regional utveckling och planering mm.
Kommittén består idag av 222 ledamöter (Sverige har
12) som ska se till att regionens intressen tas till vara. I samband med
regeringskonferensen skall verksamheten utvärderas.
En ytterligare konsekvens av den politiska regionalismen är en renässans
av regionala partier. Med regionalt parti avses här partier som utifrån
någon form av etniskt definierad grund (företrädesvis språk
men också gemensam historia, identitet) agerar inom en region och
har krav på särbehandling av regionen och dess invånare.
Dessa partier skiljer sig åt i storlek, ideologi och mål
men det gemensamma är att de vädjar till en regional identitet,
kräver mer inflytande och är entusiastiska inför en federal
utveckling av Europa. De flesta av dessa partierna är ganska gamla,
många bildades redan vid sekelskiftet och är ibland resultatet
av gamla moderniseringskonflikter. Andra är betydligt nyare och har
först på senare år blivit politiska aktörer.
Flertalet tycks dock nu ha en renässans och ökar sitt väljarstöd
genom att de ser en möjlighet att driva gamla frågor om självständighet
och autonomi på en nya arena, det "gränslösa Europa".
Hela elva av dessa partier har representation i EU-parlamentet (t ex det
skotska SNP, det flamländska Vlaams Blok, det sydtyroliska SVP, det
baskiska nationalistpartiet PNV, Lega Nord från Norditalien, det katalanska
CiU m fl) och andra har lyckats få inflytande även över
den nationella politiken.
På den kulturella arenan slutligen ser vi också ett ökat
intresse för regional kultur och regionala språk. I Dublin finns
sedan 15 år tillbaka en "Bureau for Lesser used languages"
som EG bildade 1982. Byrån stöder utvecklingen av minoritetsspråk
genom att t.ex. ekonomiskt stötta utgivning av mjukvara på keltiska,
kurser i friuli i Italien och ett friisiskt språkcentrum i Nederländerna.
Regionalt samarbete
Ett annat uttryck för att regionens betydelse har förändrats
är den fullkomliga explosion av regionala samarbetsorganisationer och
lobbykontor som har utvecklats de senaste åren. Ett viktigt samarbetsorgan
är the Assembly of European Regions, AER, som samlar ca 250 regioner
från ett tjugotal länder i väst-, öst- och Centraleuropa.
AER arbetar för att få regionen som en erkänd aktör,
en andra kammare i EU-parlamentet med regionala valkretsar, för att
stärka regionens roll i EU och Europarådet, och utveckla regionala
nivåer i Öst- och Centraleuropa. Kravet för att få
vara med i AER är att den aktuella regionen är en subnationell
folkvald enhet. Flera svenska landsting är medlemmar i AER.
Europas fyra motorer är en annan viktig samarbetsorganisation på
främst teknisk och ekonomisk grund bildad i mitten på 80-talet
av fyra dynamiska tillväxtregioner: Katalonien, Rhônes-Alpes,
Lombardiet, Baden-Württemberg. Idag är också Wales medlem.
Utöver dessa två finns det bl.a samarbetsforum för maritima,
perifera, alpina och gränsregioner, för huvudstadsregioner och
för Europas öar. Det gemensamma syftet hos samtliga organisationer
är att uppnå decentralisering, en balanserad regional utveckling,
få regional tillgång till EU:s maktorgan genom regionala valkretsar
samt att subsidiaritesprincipen skall styra allt europeiskt beslutsfattande.
Regionalisering -
maktkamp eller subsidiaritet?
Regionalisering är inte bara ett tillfälligt modeord utan en
process som kommit för att stanna. Den spontana regionaliseringen och
nätverkssamverkan mellan företag, regioner och kommuner inom och
över nationsgränser pågår för fullt även
i flera svenska "regioner", inte bara i Skåne och Västsverige.
Det regionala samarbetet har självfallet många positiva aspekter
och leder till nya möten, nya samarbetsformer och förhoppningsvis
nya lösningar. Varje regions strävan att profilera och marknadsföra
sig kan bli en dynamisk process av tillväxt och framtidstro.
De regionala partiernas ökade väljarunderstöd och engagemang
i den regionala, såväl som den nationella och den europeiska
politiken, kan vara ett uttryck för demokratisk mobilisering och en
garant för att regionala intressen och minoritetsfrågan står
högt upp på den politiska dagordningen.
Men partierna riskerar också att bli
ett uttryck för den regionala konkurrensen, en allt tilltagande sådan
där nationalism och främlingsfientlighet kan bli givna element.
Vi ser redan idag hur Europas rikare regioner är trötta på
att försörja sina fattigare landsmän och hur detta skickligt
används i den politiska propagandan. Omvänt kräver förstås
de fattigare regionerna och dess partier en ökad delaktighet, och garanterade
transferingar. Det är en stor utmaning för EU att se till att
"regionernas Europa" utvecklas mot ökat samarbete, demokrati,
deltagande och reell subsidiaritet och inte urartar till en egoistisk kamp
om resurser.
CECILIA MALMSTRÖM
forskare i statsvetenskap, Göteborgs universitet
[TILL INNEHÅLLSFÖRTECKNING]
[LITTERATURLISTA] | 