Regionerna
i nationalstaten

Regionforskaren Lisbeth Lindeborg undersöker regionernas roll i kraftfältet mellan EU och nationalstaten. Med Europa i en brytningstid framstår regionaliseringen som en dynamisk process. Men debatten i Sverige är både ytlig och diffus. Lisbeth Lindeborg vill även lyfta fram kulturens betydelse för utvecklandet av regionernas framtid i kunskapssamhället.

"Som vi vet är nationalstaten alltför liten för de stora problemen och alltför stor för de små problemen. Således är det bara logiskt att vi stärker det regionala självstyret i ett alltmer integrerat Europa".

Kommentaren är Oskar Lafontaines, socialdemokratisk partiledare och ministerpresident i Saarland. Det är i första hand de tyska förbundsländerna och de belgiska regionerna som drivit på regionaliseringsprocessen i Europa. De västtyska förbundsländerna - Europas starkaste regioner - brukar betecknas som "de allierades gåva" till efterkrigstidens Europa.

Den tyska federalismen är historiskt betingad. Fram till det första tyska enandet år 1871 trängdes åtskilliga furstendömen, grevskap och andra små stater inom det tyskspråkiga området. I Tyskland hör begrepp som federalism och regionalt självstyre till det allmänna språkbruket. Detsamma gäller även i Schweiz, Österrike, Belgien, Spanien, Italien och i allt högre grad Frankrike.

Annorlunda förhåller det sig i de stater vilka brukar betecknas som centralistiska. Dit hör Storbritannien och de skandivaniska länderna - dit hörde även Frankrike före 1980-talets regionala reformer. Här har termen "regionalpolitik" inte en politisk utan en förvaltningsteknisk och ekonomisk innebörd och ordet "regionalisering" ger fortfarande upphov till misstro och misstänksamhet. Än mer distanserat förefaller begreppet federalism. Det tycks höra till de främmande ord som man måste slå upp i lexikon.

Finns det en svensk homogenitet?

Det finns åtminstone två frågeställningar som bör ställas i den svenska regionaliseringsdebatten:

1. Hur genuint homogent är Sverige? Är det inte så att "homogeniteten" är en fernissa över verklighetens heterogenitet?

2. Hur demokratisk är en centraliserad statsform och ett starkt centralstyre?

Ty det är regionerna som serbjuder medborgarna en plattform för politiskt deltagande och en väg till "medborgarnas Europa".

Regionaliseringsprocessen är en politisk och ekonomisk maktfråga som kommer att prägla den politiska utvecklingen under det närmaste årtiondet. Kärnan i den problematiken har bl.a den italienske statsvetaren Robert Leonardi givit uttryck för:

"Det är inte de styrande i rikets centrum som ska bestämma över regionens politik. För att exempelvis förstå periferin måste man ha varit verksam där. Se bara på Skottland; det är ett rikt land, men vad hjälper det då dess rikedomar används för att finansiera centrum".

Naturligtvis kan inget land tvingas till regionalisering. Men för en medlem i EU som inte har möjlighet att bli fullt delaktig av de fonder och beslutsnivåer som den tredje nivån innebär, den regionala, är detta ett mycket stort handikapp. Det är ingen tillfällighet att regionaliseringsprocesser äger rum i de flesta av såväl EU:s som Europarådets medlemsstater.

En nyckelfråga blir då vilka kriterier som blir bestämmande för att en region ska bli både framgångsrik och tillfreds med sin existens. För att kunna utröna det krävs en analys av minst fyra frågeställningar, som ligger till grund för relationen mellan nationalstat och region:

• Vilket eller vilka regionbegrepp bör ligga till grund för den regionala indelningen inom landet?
• Decentralisering? regionalisering? federalisering? - vilken bör den regionala självstyrelsens omfattning vara i varje enskild stat?
• Vilken förmåga krävs av regionen, vilka möjligheter behövs för att ta tillvara och vidareutveckla den "endogena potentialen"?
• Hur kan medvetandet om den kulturella identitetens betydelse som utvecklingsfaktor stärkas i syfte att framhäva regionens "personlighet" och öka regioninvånarnas självförtroende?

Vad är då en region?

Regionforskare i många länder är överens om att det finns två huvudtyper av regioner, om man utgår från en innehållsbetingad bestämning. De är

• ett administrativt "funktions-rum"
• ett rum där man "hör hemma"

Ibland har detta uttryckts som

• "normativa regioner" där de administrativa gränserna är utslagsgivande
• "analytiska regioner", vilka antingen på grund av sina, ofta historiska, karakteristiska funktioner eller vissa gemensamma egenskaper bildar särskilda tillhörighetsområden; här används även benämningen kulturrum.

Det är intressant att konstatera att det regionbegrepp som är vägledande för i första hand Europarådet och som börjar göra sig påmint även inom EU, strävar efter en syntes mellan de båda ovannämnda arketyperna.

Hur viktigt det är att inte bara låta det funktionella perspektivet få överhanden i den regionala struktur som ska ligga till grund för ett "regionernas Europa", visas i det tidigare EG:s regionindelning av medlemsstaterna i s.k NUTS-regioner (Nomenclature des unités territoriales pour la statistique). NUTS är en territoriell indelning ytindelning i tre statistiskt betingade kategorier, som dock inte har mycket med regioner att göra. Denna indelning är lika ytlig som allehanda svenska administrativa regionindelningar hos posten, televerket, sjöfartsverket, etc.

Utan tvivel utgör kategoriseringar av det slaget hinder för utvecklingen av fullödiga regioner. Detta slags ytligt administrativa indelningar har ytterligare bidragit till att göra regionbegreppet i Sverige diffust. I svenskt språkbruk används ordet region utan stringens och det förekommer i alla tänkbara sammanhang.

Med Europa i en omvälvande brytningstid har ett politiskt vakuum uppstått på många håll. Därvid framstår regionalisering och regional samverkan som en dynamisk process. Således är det av stor betydelse hur begreppet region brukas, hur den regionala indelningen inom nationalstaten försiggår, hur kategoriserandet av regioner i det europeiska sammanhanget kan bereda dem ett större politiskt utrymme.

En förutsättning för ett regional-Europa jämte det supranationella nationalstats- och kommun-Europa, är förekomsten av en klart definierad regional nivå som är stark nog att utgöra en motvikt till var och en av de övriga strukturerna.

Några olika typer av regioner

Inom ramen för ett allt starkare "regionernas Europa" observerar vi fyra grundläggande kategorier av regionala sammanhang. Denna indelning är en återspegling av den regionala verklighet som vi ser växa fram i Europa:

1. Regioner enligt Europarådets och EU:s definition, dvs den första territoriella och administrativa enheten inom nationalstaten med definierade gränser. Denna typ av region genomgår en utveckling mot valda regionparlament, fler befogenheter och större autonomi. Dessa regioner eftersträvar att bli "rum där invånarna hör hemma". En gemensam identitet framstår som allt viktigare.

2. De s.k mikro-regionerna av varierande storlek och utbredning finns antingen inom gränserna för första kategorin eller gränsöverskridande mellan flera regioner (inom samma stat). Mikroregionerna är antingen funktionella och/eller betecknar ett område av särskilt utpräglad karaktär, där invånarna känner att de hör hemma. Svenska exempel är Bergslagen, Mälardalen, Gnosjöbygden, Österlen och Sjuhäradsbygden.

3. Gränsöverskridande samarbetsregioner, som inte gör halt vid de nationella gränserna. Kända exempel är såväl öresundsregionen som Euregio längs gränsen mellan Holland, Belgien och Tyskland. Regionforskaren Viktor von Malchus har skrivit om dessa regioner: "Kooperationerna vid gränserna utgör testfall för den europeiska integrationen. Dessutom lider gränsregionerna av sitt läge vid gränsen. Detta har inte bara skurit av dem från deras naturliga handelsvägar och andra kommunikationer utan också från deras uppland".

4. Makroregioner, utgörs av flera regioner av den 1:a och ofta 2:a kategorin, som sluter sig samman i mindre fasta konstellationer. Makroregioner är nationellt gränsöverskridande, tex östersjöregionen och Barentsregionen.

En genomgång av Europas olika slag av regioner visar att många länder ännu är centralistiskt strukturerade med begränsad regional autonomi. Tyskland, Belgien, Schweiz, Spanien och Italien kan, trots sina inbördes olikheter, kallas regionaliserade stater. Men det bör betonas att starka regionaliseringstendenser är tydliga i alla länder, även om nationalstatsmedvetandet också vuxit på senare tid.

Svag blir stark

Hur kan en svag nationell region bli en stark Europa-region? Detta torde vara en av de mest aktuella frågorna för de flesta europeiska regioner. Varje region är begåvad med sina särskilda talanger och resurser. Frågan är hur dessa bäst kan tillvaratas och vidareutvecklas. För att detta alls ska vara möjligt krävs en decentraliseringsprocess inom regionen. Några exempel på decentraliserande åtgärder kan vara:

• utbyggnad av en väl fungerande inomregional infrastruktur, även inom kulturen
• inomregionalt samarbete
• en polycentrisk satsning
• verkställandet av ett generöst horisontalt och vertikalt informationsflöde
• en fortlöpande strategidebatt. Ett konkret hjälpmedel för att underlätta den livsnödvändiga kommunikationen är utvecklingscentra och regionala sekretariat med koordinerande uppgifter. Det gäler att samla regionens krafter
• insikten om värdet av processlösningar istälet för absoluta, färdiga svar.

Regionerna och kulturens roll
i kunskapssamhället

Det är väsentligt att framhålla att den kulturella regionala identiteten som en förutsättning för regionala kunskapssamhällen inte alltid behöver vara nedärvd. Det finns en ny typ av kulturstäder och kulturregioner, som mindre manifesterar sig ett kulturellt arv och historiska minnesmärken än i kulturella samtida aktiviteter. Det är en kultur som låter sig skapas i ständigt pågående processer.

Här handlar det också om den "nya" insikten om förhållandet mellan kultur och ekonomi och en ökad kunskap om att kulturen som en regional utvecklingsfaktor även är ekonomiskt lönsam. I vetskap om att kultursamhället är en oersättlig plattform för kunskapssamhället utgår allt fler beslutsfattare från en planering med kulturen som en integrerande faktor.

Det är viktigt att kulturen alltid får bestämma sina egna villkor, sina egna betingelser, annars förlorar den sin kreativa potential. Därför får satsningar på kultur aldrig primärt motiveras med ett lönsamhetsperspektiv. Ett antal internationella undersökningar pekar på kultur som regional utvecklings- och lokaliseringsfaktor.

En regions personlighet har kommit att bli en alltmer avgörande faktor för den regionala utvecklingen. Ingen har uttryckt detta bättre än den franske filosofen och författaren Jean-Jacques Servan-Schreiber. Han har framhållit att vi borde glömma den traditionella geografin: oceanerna, stormakterna etc och istället rita en ny karta med de kreativa regionerna som nya utgångspunkter. Den viktigaste framtidspotentialen, understryker han, är människosläktets kreativa förmåga. Och om temat är kreativ utveckling, är utgångspunkten för detta kulturpolitik och fantasi.

LISBETH LINDEBORG
Illustrationer: HENRIK LANGE

Texten är en bearbetad och förkortad version av första kapitlet i boken Regionalt samarbete i Europa - med tyska erfarenheter, ERU-Rapport 87, Fritzes förlag 1995.