Utbildningsminister Carl Tham svarar på Christer Wigerfelts inlägg i högskoledebatten: "Riv murarna och lyft taken"

En svart sol - ett fenomen som egentligen inte borde kunna existera. Så beskriver Christer Wigerfelt den svenska högskolan som inte har tillräckligt med inre energi för att sprida sitt ljus och värme över samhället utanför.

Mycket träffande beskriver Wigerfelt också hur det tvärvetenskapliga förhållningssättet växer i betydelse, hur beroendet mellan högskolan och samhället utanför ökar, hur forskningen rör om i vår föreställning om människans väsen och väcker frågor om etik och moral, och hur dåliga forskare i gemen är på att kommunicera med omvärlden. Varför har forskarna så svårt att skapa en öppen debatt i Sverige? Inte ens frågor som har direkta konsekvenser för forskarna själva - till exempel om forskningens inriktning och forskningens villkor - tycks engagera till debatt. Vid regeringsskiftet 1994 var den ekonomiska situationen katastrofal. Var fjärde krona vi betalade ut i offentliga utgifter var vi tvungna att låna. Det var nödvändigt att göra besparingar inom alla områden - även forskningen. Forskningen hade dock ett mycket speciellt läge. För det första skulle inga besparingar ske förrän 1997. För det andra hade stora resurser överförts från löntagarfonderna till privata forskningsstiftelser (som i dag har ett kapital på cirka 25 miljarder kronor). Med lite planering och samordning av resurserna skulle besparingskraven skapa en begränsad störning i forskningen. Därför skrev jag i december 1994 - på uppdrag av regeringen - ett brev till styrelserna för forskningsstiftelserna där jag aviserade neddragningar i de ordinarie forskningsanslagen i storleksordningen 1,5 miljarder 1997. Jag framhöll också att det var angeläget att de skilda finansiärerna av den svenska forskningen inledde ett nära samarbete för att mildra effekterna av besparingarna. Denna begäran om ett konstruktivt samarbete möttes med ett blankt nej från stiftelserna. Detta, för svensk forskning och svenska forskare så ödesdigra beslut, möttes av total tystnad från forskarsamhället. Först två år senare - hösten 1996 - när regeringen efter ett riksdagsbeslut lyckades framtvinga ett samarbete mellan forskningsstiftelserna och forskningsråden och då regeringen genom en mycket effektiv sanering av statsfinanserna lyckats halvera besparingen inom forskningen, började forskarna protestera. Bland annat påpekade man att den korta tid som fanns för att samordna stiftelsernas och forskningsrådens resurser var allt för knapp. Det skrevs petitioner i Dagens Nyheter där det bland annat hette att forskningen skulle "raseras". Ett par månader in på det nya året kan vi konstatera att det inte blev någon katastrof och forskningen har inte "raserats" - tvärtom kommer 1997 återigen att bli ett rekordår vad beträffar forskningen. Men varför var det ingen, inte en enda forskare, som ifrågasatte stiftelsernas beslut att inte samarbeta med forskningsråden? Jag tror att Christer Wigerfelt har en del av sanningen när han pekar på det ständigt pågående positionsspelet inom det akademiska livet. Revirtänkandet hämmar den öppna debatten. Ingen vill sticka ut hakan. Först när de egna intressena är direkt hotade agerar professorerna i samhällsdebatten, och då gärna i flock. Högskolan måste öppna sig mot samhället i övrigt. Det är en så viktig fråga att riksdagen beslutat att särskilt markera den i högskolelagen som högskolans tredje uppgift - utöver utbildning och forskning. Forskningsinformation är en viktig del i den tredje uppgiften och måste vara en integrerad del i allt arbete vid högskolan. Den forskning som bedrivs får inte bara stanna inom högskolans väggar och det borde ligga i varje forskares intresse att nå ut med sina resultat, inte bara till sina kollegor utan till en större krets. Det är inte minst viktigt för att få allmänheten - som är de som genom sina skatter finansierar större delen av högskolans verksamhet - att förstå behovet av fortsatt stöd till forskningen. Högskolan behöver stimulans utifrån. Ny kunskap växer inte bara fram inom ett slutet system utan också som svar på frågor och problem som formuleras utanför vetenskapen - av det allmänna, av företag, organisationer, medier och medborgare. Lika väl som samhället är beroende av den kunskap som genereras vid universitet och högskolor är forskarna beroende av sin omgivning. Universitetens grundorganisation har endast förändrats i mycket liten utsträckning. Det har under många århundraden varit en mycket väl fungerande organisation. Tyvärr tycks den ha svårt att klara av den nya tidens krav på tvärvetenskaplighet. Regeringen har uppmärksammat problemet och gett forskningsråden i uppdrag att inrätta en samverkansgrupp för att främja tvärvetenskaplig forskning. Om detta inte inom tre år leder till ett bättre tvärsektoriellt samarbete måste hela forskningsrådsorganisationen omprövas i grunden. Jag ser att attityderna håller på att ändras. Debatten om "Dolly", det klonade fåret, och experiment med mänskliga foster är bara några av många exempel där vetenskapens utveckling blivit satt under lupp i pressen. men det är viktigt att det inte bara blir sensationstabloiderna som får styra vilka frågor som skall diskuteras bland allmänheten. Regeringen håller just nu på att utarbeta direktiven för en parlamentarisk utredning som skall se över forskningsetiken i vid mening. Förhoppningsvis kommer utredningen att fungera som en katalysator för en vidare diskussion både inom och utom forskarvärlden. Högskolan är en av de mest expansiva sektorerna i samhället just nu. Både resurserna till forskning och antalet studenter har under många år ökat kraftigt, och kommer att fortsätta att öka. Jag är övertygad om att det finns tillräckligt med energi inom högskolan för att lysa över Sverige - men det kan sannerligen behöva lyftas en del tak och rivas en del murar. text: CARL THAM bild: HENRIK LANGE [TILL INNEHÅLLSFÖRTECKNING]