Slottsskogen
allas vår moder
Höst. Äntligen. Pulsen går ner. Andningen blir mera regelbunden.
Blicken höjs. En paus. Stanna upp och andas in den friska klara luften.
Glöm varningen för inversion på radion i morse.
Slottsskogen är min gröna lunga, min respit i vardagen. Hon, det
är definitivt en hon, så föränderlig och vacker oavsett
vilken skrud hon klätt sig i.
Oskyldigt och kyligt i vitt eller magiskt och lockande i grönt. Betagande
och intagande. Avvisande och frånstötande. Så motsägelsefull
och samtidigt så lockande.
Och vi förförs. Varför skulle vi annars, nästan fyra
miljoner, ständigt återvända till henne för möte
och vila. Eller för ett avbrott från trafik och stress på
vägen till våra arbeten.
Alla har vi våra områden, våra mötesplatser dit
både synliga och osynliga stigar leder. Hos henne finns det alltid
något nytt att se och upptäcka.
Vad är det hon utstrålar denna robusta kvinna med sin mjuka
famn. Styrka. Trygghet. Tolerans. Och tålamod. Kanske främst
tålamod. Vem skulle annars orka med en sådan mångfald
av aktiviteter och alla dessa arrangemang.
Vi sliter på henne med vår närvaro men hon hinner alltid
kurera sig, och strålande möta oss när nästa säsong
tar vid.
Nu är det paus även för henne. Gräsmattorna täcks
av lövens färggranna lapptäcke. Snart tar snön över
och lindar in henne i sin varma bolster. Och tystnaden, avsaknaden av ljud
belägrar henne.
Folkdansarna vid Gräfsnäsgården, inlineåkarna som
kör varv efter varv, alkisarna på parkbänken, barnen uppe
vid djurparkerna, ungdomarna vid vattentornet, turisterna,småbarnsföräldrarna
vid Plikta, de homosexuella vid Bragebacken, fotbollsspelarna på grusplanerna,
invandrarfamiljerna med sina picknickkorgar, nynazisterna under det
ensamma trädet på gräsplanen vid Linnéplatsen, besökarna
påväg till Naturhistoriska, hundägarna, de förälskade
som vandrar tätt tillsammans, joggarna, pensionärerna vid stora
fågeldammen
- alla får vi plats.
I gemenskap med andra eller i ensamhet. Slottsskogen finns där för
oss alla på våra villkor. En kort stund, eller hela livet.
Hon åldras med mig i mitt liv. I allas liv.
text: INA LARSSON
illustrationer: HENRIK LANGE
