Pojken och staden
Av
Nina Lekander och Helena von Zweigbergk
bilder av Jens Ahlbom
BonnierCarlsen

Det bjuds inte på några större överraskningar på barnboksfronten just nu. Allt är ganska vanligt och förutsägbart. Det är som om det behövs en ny brytpunkt för att skapa lite oreda i leden och locka fram nya barnboksförfattare.

Men det finns en bok som sticker ut ur mängden - "Pojken och staden" av Nina Lekander och Helena von Zweigbergk. Båda är kända som journalister och författare sen tidigare, men detta är deras debut i barnboksgenren.

Den är som framsprungen ur den sjuttiotalsrealism som härskade bland barnlitteraturen, fast med en inramning à la nittiotal. Inga vackra omskrivningar här inte utan saker och ting kallas vid deras rätta namn.

Det är så långt ifrån småstadsidyll och bullbakande mammor som man kan komma. Nej, här handlar det om en alldeles vanlig dag i en storstad med parkeringsvakter, hundar som bajsar och rulltrappor. Och det är en alldeles vanlig mamma som beskrivs. En sån` ni vet som både svär, röker och handlar vin på systembolaget.


Texten är skriven på rim vilket gör den lite finurlig och underfundig. Men trots detta ger texten ett kluvet intryck. Mycket är utan tvekan skrivet för barn med stor behållning även för vuxna. Andra texter däremot riktar sig med uttryck och associationer helt till den vuxne läsaren. "Gulligullan koko" är knappast något som dagens barn förstår. Det gör däremot dagens vuxna, de som växte upp på 60- och 70-talet och fick stå ut med Jokkmokks Jockes slagdängor. Där finns också svåra begrepp om död och missbruk som förenklas och inte ges någon djupare förklaring.

Farbrorn vinglar och svär.
Färgen i ansiktet är mer röd än skär.
"En sån råtta", säger han om tantens jycke,
men då tycker tanten att han sagt för mycke.

"Varför", frågar hon mamman,
"kan han inte ta sig samman?
Leva lika skötsamt som vi gör,
vi som håller stilen tills vi dör!"

Många moderna ord och uttryck finns med i boken. Säkert ett medvetet val från författarna men frågan är om hottad och walkover är så tidstypiska begrepp att de inte går att ersätta med svenska synonymer.

Det är utan tvekan Jens Ahlboms illustrationer som lyfter texten genom att de fångar stadens puls sett utifrån både barns- och vuxnas perspektiv. Han visar på det fascinerande i vardagen som barnet ser, men som vuxna stressar förbi. Det är föredömligt gjort och med en god portion humor. Utan Ahlboms insats hade Pojken och staden aldrig blivit den läsupplevelse det nu blev. För vuxna.

Bankomaten har ett fönster och många knappar,
den sväljer kort och spyr ut lappar.
Om det så snöar står man och köar,
eller om det regnar, bara man får pengar.
När mamman läser lappen blir hon blek:
siffrorna är små, det är ingen lek.
"Hjälp, vi får leva på flingor och fil."
"Nej mamma, vi köper en radiostyrd bil!"

Realism blandat med humor är inget dåligt koncept för att nå ut med ett budskap. Lägg därför ut boken på mödravårdscentraler så att blivande föräldrar kan få en god inblick i hur en alldeles vanlig vardag med barn ser ut. Lägg ut den på öppna förskolor, barnavårdscentraler och dagis så att alla som redan blivit föräldrar får något att känna igen sig i och skratta åt. Det behövs!

text: INA LARSSON