Jakten på osäkra väljare, speciellt under valår, ter sig ibland parodisk. Att ingen på allvar ställer frågan om varför denna grupp osäkra väljare blir fler för varje val är sorgligt. Ett av skälen är säkert det märkliga förhållandet mellan politiker och media. Den seriösa politiska diskussionen har avlösts av ett ytligt mediaflörtande.

När politiker försöker att vara så vanliga människor som det någonsin går, då klingar det falskt. Riksdagsmän är inte vilka som helst, de har makt att påverka våra liv mycket grundligt. Om de inte vågar ta den risk det innebär att vara seriösa och till och med tråkiga, då får de söka sig nya karriärer.

Effekten av detta flörtande kunde ses som tydligast när Mona Sahlin jagades av pressen, avsattes av pressen, för att sedan dyka upp som reporter på en reklamkanal i TV.

I de opionionsundersökningar som både press och politiker är så förtjusta i, vill majoriteten av de tillfrågade väljarna diskutera arbetslösheten, sjukvården och skolan. Dessa frågor behandlas sällan med den omsorg och analys de ämnena kräver. Demokratin är en långsam process och skall nog få vara så.

Inför kommande valrörelse så vore det befriande med politiker som säger nej till att flamsa och tramsa. Med framtiden redan här så måste en ny politisk idédebatt initieras. Den diskussionen klaras inte av mellan blöj och bindreklamen. Den tar längre tid än en valkampanj brukar vara.

För allas vår skull skall politikerna säga något det har svårt att säga- nämligen nej. Nej till dumma program med infantila programledare. Nej till fem sekunders tv eller radiotid för att förklara svåra samhällsproblem. Kom tillbaka Torbjörn Fälldin, allt är förlåtet.

text: BJÖRN ZETTERLING

illustration: HENRIK LANGE