Har demokratin någon chans att överleva inom EU när unionen går mot ekonomisk integration? De olika nationerna inom EU skiljer sig starkt från varandra på många viktiga områden inom socialpolitiken. Samtidigt har social trygghet en stark ställning i hela Europa. Ska det politiska etablissemanget lyckas baxa ihop en hållbar lösning för medborgarna inom unionen? Och finns tiden för att detta ska lyckas?

Det är inte bara Sverige som har fått uppleva nedskärningar inom socialpolitiken. Snålblåsten har svept över hela Europa och ofta är det globaliseringen som antas vara orsaken. Men den tanken avfärdar forskaren Fritz W Scharpf vid Max Planckinstitutet i Köln. Att varor och tjänster skulle flyta fritt över nationsgränserna är enligt honom en myt. Det är bara kapitaltransaktionerna som flyter fritt. Om man kan säga "bara" om en verksamhet som fått flera nationella ekonomier i gungning. Ett antal miljarder av vår egen svenska krona flyttades 1992 över från skattebetalarna till okända(?) spekulanter.

Kapitalet rör sig fritt
Håller man sig inom EU däremot, har de nationella regeringarna övergivit kontrollen av handelsförbindelserna. Ericsson kan därför utan hinder flytta delar av huvudkontoret till London. Därmed luckras grunden upp för den nationella socialpolitiken. EU har skapat en grund för en högre politisk ordning ovanför nationerna.

Problemet är att det saknas en enad politisk plattform för medborgarna inom unionen. Möjligheterna till en samlad politisk debatt inom EU tycks inte vara särskilt goda. De flesta länder har sitt eget språk som bara i begränsad omfattning kan delas av andra. Det finns inte heller några politiska partier som verkar på europeisk nivå. Lika dystert är det inom medierna. Istället har vi ett demokratiskt underskott som kan bli ett stort hot mot EU:s framtid.

Om EU som supernation ska bygga på ett majoritetsstyre som utgår från en känsla av gemenskap, kan man undra om en sådan är möjlig. Fritz W Scharpf vill inte avfärda möjligheten, och pekar på USA som ett "omöjligt" nationsprojekt som har lyckats. Fosterlandskärleken där eller i Schweiz är inte svagare än i andra, mer etniskt homogena nationer. Samtidigt poängterar han att det inte går att bygga en nation på vilka grunder som helst. Exempel på svaga statsbildningar är (eller var) Tjeckoslovakien, Kanada och Belgien.

Huggsexa om företagsetableringar
Ett av EU:s stora probelm är möjligheten att de olika länderna börjar konkurrera med varandra om företagsetableringar. Regeringarnas förmåga att beskatta och reglera det inhemska kapitalet begränsas därför av rädslan för kapitalflykt och utlokaliseringar av produktionen. Det problemet är undanröjt i Förbundsrepubliken Tyskland, där delstaternas skatter beslutas på nögre nivå. Men detta är snarare undantag än regel för federationer.

Fritz W Scharpf ger ett exempel från USA i början av seklet. De stater som försökte begränsa barnarbetet inom industrin, kunde få uppleva hur de egna industrierna blev utkonkurrerade av import från delstater som fortfarande tillät barnarbete. Socialpolitiken och välfärdsstaten har därför förblivit svaga där den lämnats i händerna på delstatsregeringar.

Svårlöst socialpolitik
Om välfärdsstaten ska kunna överleva inom EU, måste därför ansvaret för fördelningspolitiken flyttas från nationell nivå till europeisk nivå. Men då kommer problemet att demokratisk legitimitet idag inte finns på den övernationella nivån. I praktiken är EU bara kapabel att agera effektivt inom begränsade områden där man kan komma överens. Socialpolitiken hör inte hit.

Ett av hindren för en gemensam socialpolitik är skillnaderna i ekonomisk utveckling. Bruttonationalprodukten var 1994 28.000 dollar i Danmark, medan den var 8.800 i Portugal. I de fattigaste länderna inom EU går en mindre del av BNP till välfärdsbudgeten än i de rikaste. I Portugal är andelen 18% medan den i Sverige är 40%.

Tittar man lite närmare på vart utgifterna går i välfärdsbudgeten, upptäcker man fler skillnader. Italien använder 50% av denna till ålderspensioner, medan Tyskland spenderar 30% och Irland 25% på pensionerna.

Finansieringen är också mycket varierande. I Danmark kommer 87% av välfärdskostnaderna från skatter, i Frankrike bara 18%. Om inte detta skulle vara nog, har de skandinaviska länderna utvecklat ett generellt välfärdssystem medan de flesta andra länder har ett korporativt system. Fritz W Scharpf drar slutsatsen att en harmonisering av välfärdssystemen skulle skapa våldsamma konflikter.

Förändra kapitalfördelningen
Samtidigt är EU enat kring kanken på ett välfärdssystem. De nedskärningar som sker är inte förankrade som politiskt legitima. Men en återgång till ett Europa med skyddade nationella marknader tycks inte heller ha något utbrett stöd. Klockan går inte att vrida tillbaka.

Fritz W Scharpf har några förslag till åtgärder som skulle kunna skapa en europeisk enhet.
Han tittar då främst på relationen mellan arbete och kapital och svenske Rudolf Meidners tidiga förslag i samband med våra löntagarfonder. Viktigast är överflyttningen av löne- och skattepolitiken till fördelningen av kapitaltillgångar. En del av lönehöjningen borde gå till "köp" av andelar i företagen. Men äganderätten till dessa aktier skulle inte ligga i enskilda händer utan överlåtas till investeringsfonder. Lönen skulle därmed successivt kompletteras med kapitalinkomster.

Ett annat förslag är att fackföreningar och regeringar ska koncentrera sig på att höja lönsamheten i företagen, hellre än att skydda företag med låg lönsamhet. Metoderna för detta måste utvecklas på olika sätt i de olika länderna.

Ett tredje förslag behandlar finansieringen av välfärdskostnaderna. Om skatter på företag leder till kapitalflykt, minskade investeringar och förlorad sysselsättning, bör landet enligt Scharpf flytta en del av kostnaderna till konsumtionsskatt istället. I Danmark finansieras som nämnts 87% av välfärdsbudgeten med allmänna skatter och momsskatt. "Danmark förefaller därför att vara ett av de de få länder där välfärdsstaten knappast alls påverkas av den allmänna upphetsningen över internationell konkurrenskraft."

Ändrad arbetslöshetspolitik
Fritz W Scharpf föreslår dessutom att länder med hög arbetslöshet ser till att öka välfärdsutgifternas sysselsättningsinnehåll. Detta knyter an till vår egen pigdebatt. Ett sådant förslag skulle kunna stimulera framväxten av en låglönemarknad, vilket idag bara finns i Storbritannien inom EU. Eller finns det en annan väg ur arbetslöshetsträsket?

Allt detta gör inte EU mer demokratiskt inom den närmaste framtiden. Men det skulle enligt Scharpf skydda de nationella värfärdssystemen mot motverkande krafter inom EU. Det är också nödvändigt om demokratin ska få fäste på den övernationella nivån. Men spänningarna mellan demokratin på nationell och europeisk nivå är också ett spel om attityder, mellan enande och splittrande krafter. Ett komplext tidsförlopp, med andra ord.

Text: CHRISTER WIGERFELT