Vad är det som gör mig svensk?
Jag har aldrig riktigt funderat över vad det är som gör en
person svensk. Detta har börjat bli mer och mer klart för mig
sedan jag började på Angeredsgymnasiet med människor från
världens alla hörn. "Man får lära sig så
mycket om andra kulturer" brukar det låta. Jag vill nog mena
att jag lärt mig mer om svenskhet än om andra kulturer. Det är
ju så när det gäller det mesta. Har man levt med en speciell
grupp människor som har samma vanor och seder, då lever man i
det och tänker inte mer på det innan man får chans att
jämföra det med en annan grupp människor som gör saker
på andra sätt. Då kan man se på sin egna grupp och
fundera på vad man egentligen tycker om den och det man håller
på med. Ibland skäms jag över att vara svensk, speciellt
nu när jag äntligen fått upp ögonen för hur andra
ser på oss. Det som är mest utmärkande är att vi alltid
finner oss i allt. Kommer vi till en restaurang och finner något felaktigt
i maträtten vi fått, så krävs det mycket innan vi
säger ifrån. Vi vill inte ställa till med besvär.
Bara gnäll
Minns hur jag i Albas Shoppingnummer, skrev om hur svårt jag hade
det med att byta varor jag inte är nöjd med, nu har jag märkt
att detta handlande bara gör mig svensk. En annan sak som relaterar
till detta är att vi sällan gör sak av våra ord. Vi
går och gnäller inför våra släktingar och vänner
om hur dåligt vi har det och hur samhället behandlar folk felaktigt,
men vi gör ingenting åt det. Vi hoppas att någon ska göra
det åt oss. Vi ställer oss inte upp och höjer våra
röster för att dela med oss av våra tankar.
Ytterligare en sak är att vi inte tar kontakt med varandra. Känner
vi inte varandra väl från början så har vi alltid
säkerhetsavstånd och  håller oss för
oss själva. Vi tar inte gärna kontakt om vi inte blir presenterade.
Detta stämmer inte nödvändigtvis till 100%, vi får
ju inte glömma de gånger "vi svenskar" fått i
oss lite för mycket. Då finns det inget som kan hejda "oss".
Detta är en av anledningarna till att jag tar avstånd från
alkohol. Annars är vi ett skyggt folk som helst vill vara för
oss själva och inte beblanda oss med andra. Detta skall jag visa med
hjälp av en verklig händelse.
JAG sa hej
Det var lördag morgon, Jag skulle med en speciell buss. Jag skulle
möta en vän inne i stan för att vi sedan skulle bege oss
till Svenska Mässan där Bok & Biblioteksmässan hölls.
Jag närmade mig busshållplatsen, alltför tidig som vanligt
(läs Albas tidnummer), och på busshållplatsen ser jag en
äldre man som ser lite halvtokig ut. Han står och trampar vatten
vid det ställe där det är tänkt att framdörrarna
på bussen skall hamna vid stannandet. Bredvid sig har han en väska
och över den ligger en hopvikt frottéhandduk. Mannen måste
ha hört mina steg för han vänder sig om och fäster blicken
i mig. Jag känner att stämningen börjar bli lite väl
tryckt, drar lite på smilbanden och får fram ett "hej".
Detta är något som jag sällan gör vid hållplatser,
att ta kontakt med en annan person. Man måste nästan vara galen
för att ens tänka tanken. Jag betedde mig nu som någon min
mamma varnat mig för. Det är ju annars bara fyllebuntar och galningar
som närmar sig andra när de inte har fullt upp med att vandra
baklänges längs mittlinjen på olika 50-vägar eller
slänga sig framför bussar. Dessa skall man hålla sig ifrån
för allt man är värd, man vet aldrig vad de kan hitta på
nästa sekund. Nu var jag en av "dom".
Vad gör jag nu då?
- Öh, hej, hej var det lätt förvånade svar jag
fick. Inte ens nu ville han för ett ögonblick släppa mig
med blicken. Jag visste inte riktigt hur jag skulle fortsätta. Långt
borta i fjärran ser jag bussen på väg. För att slippa
möta mannens blick fokuserar jag på bussen. Detta var den enda
bekväma lösning jag kunde komma på. Till slut stannade bussen
vid hållplatsen och Mannen går på. Han börjar leta
efter sitt busskort, vilket gör att jag går förbi honom,
stämplar och går så långt bak i bussen som bara är
möjligt. Där möter jag en kompis. Hon skall av nästa
hållplats, vilket gladde mig, jag ville inte komma in på någon
långdragen diskussion. Hade vaknat på fel sida, om man säger
så. Min kompis går av och jag sätter mig till ro. Vem tror
ni har siktat in sig på sätet framför mig? Just det, Mannen.
Han vecklar ut handduken och lägger den på fönsterplatsen
och sätter sig på den.
Han vänder sig om och säger någonting till mig. Jag uppfattar
Trädgårdsföreningen, och frågar vänligt vad han
sa. Uppfattar även denna gång bara Trädgårdsföreningen.
Man vill ju inte skämma ut sig och säga va? två gånger
om, så jag säger lugnt och övertydligt:
- Så trevligt, skall du till Trädgårdsföreningen?
Jag kan inte tyda om han var nöjd med mitt svar, för han har
fått den där stirrande blicken igen. Han säger någonting
och jag drar till med en vild gissning. Jag svarar att jag skall till Bok
& Biblioteksmässan på Svenska Mässan, lika tydligt denna
gång.
- Jag skall också till Svenska Mässan, utropar han till min
förvåning.
- Så trevligt, lyckas jag få ur mig.
Han går fram till en dam som sitter några platser längre
fram och jag hör honom säga något om Svenska Mässan.
Jag ser henne skaka på huvudet och han går tillbaka till sin
plats, medan han ger mig ett leende.
Tystnaden känns lite obekväm. I vanliga fall tar man inte kontakt
med någon, och då behöver man heller inte sitta och fundera
ut vad man skall säga härnäst.
Nu finns det något att tala om
Bussen åker vidare och Mannen reser sig upp, packar ihop sin handduk
och går fram till de främre avstigningsdörrarna. Där
hittar han en dam som han börjar samtala med, men hon behandlar honom
som luft. Till slut går han av och ställer sig för att stirra
på mig när bussen drar vidare. DÅ börjar några
tanter samtala. De har suttit på bussen längre än jag, och
först nu börjar de tala till varandra. Jag hör att samtalet
kretsar kring denne man.
Är det en händelse som denna som krävs för att vi
skall våga ta kontakt med en främling. I sådana fall vill
jag ha med mig Mannen varje gång. Då kan jag ta kontakt med
folk efter att han har gått av och gett oss någonting att tala
om.
Vill vi ha det så?
Detta är vår nation, Sverige för mig. Här tar ingen
kontakt om man inte är en galning eller har laddat med alkohol innan.
Jag skäms! I andra länder talar man högljutt med varandra,
detta föraktar vi i Sverige. Kommer det på några utländska
personer på bussen som talar högt och glatt med varandra så
stör det den olidliga tystnad vi svenskar lever i. Jag kan känna
mig som ett störande moment om jag talar med en vän på bussen.
Det kan vara fullsatt och ändå är det bara vi som hörs.
Det är nästan som att föra ett samtal med via en megafon.
Frågan jag ställer mig är: Varför beter vi oss så
här? Men än viktigare är nog fågan: Vill vi förändra
oss?
Text: GUNILLA ANDERSSON | 
