1991 gick en skälvning genom världshistorien, påstår Thomas Hylland Eriksen, professor vid universitetet i Oslo. Vår gamla invanda världsbild rasade samman, en bild som byggdes upp under det kalla krigets dagar. I Sovjet var det för mycket trygghet och för lite frihet, man fick inte säga vad man ville. I USA var det tvärtom och man måste sova med revolvern på nattduksbordet.

- Före 1991 var världen enkel att beskriva. Det räckte med att ropa "Sovjet ut ur Afrikas horn". Det gjorde att vi hade en känsla av att ha förstått världspolitiken. Idag råder förvirring. Vem ska vi stödja i inbördeskriget i Rwanda och Burundi? Vem stödjer vi i Somalia?

Thomas Hylland Eriksen menar att 1991 kommer att bli ett av århundradets magiska årtal, som tidigare 1917 (ryska revolutionen), 1945 (krigsslutet) eller 1968 (studentrevolten). Men det nya årtalet markerar förutom Sovjets fall ytterligare två viktiga förändringar:

1. Snart i var mans hem
Internet blev kommersiellt tillgängligt och året efter kom world wide web med sitt användarvänliga gränssnitt. Under de tre senaste åren har tillväxten varit 30.000 procent. De kulturella konsekvenserna är enligt Hylland Eriksen betydande. Vi får en relativisering av rummet, avstånd tappar i betydelse. Samtidigt blir de nationella offentligheterna satta under press. Nationalstaten, som bygger sin identitet på tydliga gränser, tappar bokstavligt och bildligt mark.

2. Nationella upplösning
Samma år inleddes Jugoslaviens upplösning. Det markerar samtidigt identitetspolitikens återkomst. Tanken har tidigare oftast varit att identiteten baseras på arbete, samhällsklass och nationell likhet. Nu träder etnicitet, religion och klantillhörighet i förgrunden.

Dessa två fenomen ser Hylland Eriksen som två sidor av samma sak. Förlusten av rötter har sin motsvarighet i en alltmer frenetisk jakt på just rötter. En liknelse är fisken som simmar omkring i sitt akvarium. Den saknar inte sitt vatten, det finns där som en självklarhet. Men om vattnet tappas ur akvariet inser fisken att det saknas och kämpar frenetiskt efter vatten.

Osynlig nation
Tiden efter andra världskriget var nationen inget problematiskt. Alla var upptagna av att komma vidare, att rekonstruera sina länder och bygga strukturer som skulle förhindra nya krig. Det är i randområden som förändringarna märks tydligast. I en värld där traditionerna inte är givna på samma sätt som förr, tvingas man göra val man inte gjort tidigare. De främsta religiösa ledarna i Algeriet och Iran är människor som har fått sin utbildning i västliga universitet.

- Globaliseringen gör avstånd relativa. När jag växte upp var kultur grejt, det var okomplicerat. I Pakistan hade de pakistansk kultur, i Norge norsk kultur. Så kan vi inte längre snacka, när den största karibiska staden i världen är New York. När det största muslimska intellektuella centrat ligger i Bradford i England. När man inte kan se på politik i Sri Lanka utan att se på den tamilska diasporan i Västeuropa.

Avstånden krymper
- Samtidigt ligger Californien inte långt borta för oss som är mycket på Internet. Köpenhamn och Göteborg ligger nära mig som bor i Oslo, medan Dalen strax öster om Oslo ligger långt borta.

Hylland Eriksen menar att Internet och den internationella migrationen har en sak gemensamt: De bryter upp gamla självklarheter i relationen mellan person och kultur. En nationell identitet bygger traditionellt på person, kultur, språk. Så är det inte längre, bilden har blivit mer komplicerad.

Som motvikt till nedbrytandet av gamla strukturer hävdar Hylland Eriksen att Internet också är demokratiserande. Det är till sin natur anarkistiskt och antiauktoritärt. Internet har inget centrum. Men ett problem är att om vi tjänar på bredden, så tappar vi på djupet. Om vi inte har någon helhetsförståelse i förväg, kan vi inte förvänta oss att vi ska få det av Internet, eller av dagens tv. Vi måste skaffa oss det någon annanstans.

Söka ny identitet
För att vi ska komma ur förändringarna med något positivt, måste vi lösa vissa knutar, säger Hylland Eriksen och återvänder till liknelsen med fiskarna. Den internationella migrationen och det multietniska samhället gör detsamma med vår identitetskänsla som Internet med den elektroniska revolutionen. Den gör oss till en massa fiskar utan vatten. Som antingen längtar tillbaka tillbaka till vattnet, eller försöker utveckla lungor.

Antropologen och filosofen Ernest Geller skrev i sin sista bok om nationalismen, att vi har att välja mellan pluralism och etnisk rensning. Om detta ska kunna undvikas, om vi ska kunna hitta ett tredje alternativ, menar Hylland Eriksen att vi måste värja oss mot att göra globaliseringen enbart till en fråga om identitetspolitik.

Den multietniska kultur som utvecklas med globaliseringen, är inte bara ett problem för invandrare som utvecklar hybridkulturer av olika slag. Även det mest konservativa och puritanska påverkas i en ny miljö. Att vara konservativ turk i Danmark är inte detsamma som att vara konservativ turk i Tyskland. Eller att vara konservativ turk i Turkiet. Men identiteten blir ändå stärkt i den nya miljön. Man tänkte inte på att man var turk när man bodde i Turkiet, då var man ingenjör, baderska eller student.

Hämmande spänningar
Den pågående globaliseringen skapar ett antal spänningsfält, som måste få sin lösning. Ett sådant spänningsfält är mellan frihet och trygghet. Den skiljer sig enligt Hylland Eriksen på viktiga punkter från den gamla spänningen mellan höger och vänster.

Det finns även ett spänningsfält mellan det globala och det lokala. Vi måste kunna undvika motreaktioner som fundamentalistisk identitetspolitik som reaktion mot hotet från en marknadsekonomisk fundamentalism.

Om det ska lyckas, måste vi kunna skilja mellan kulturell och politisk identitet. Vi måste också kunna skilja mellan identitet och ekonomi. Kanske är det så att våra identiteter blir fler? Inte som idag, att vi riskerar att bli identitetslösa som en följd av globaliseringen?

Text: CHRISTER WIGERFELT