Med Mats Blomgren
Text & regi: Joakim Thedin



Personer:
Mannen
Kvinnan

Sceneri.
En före detta porrklubb snett bakom Göteborgs centralstation. Blinkande neonljus i entrén. En kort kö fram till båsen. Vid ett bord sitter en man i svart kostym och singel som talar om vilka bås som är lediga.
De svartmålade dörrarna är numrerade från 1 till 4.

1 Akten

Hon stänger dörren till det kvadratmeter stora båset. Sätter sig på stolen och ställer ner handväskan på golvet. Blicken fastnar på ett par svarta boots i storlek 43. Ovanför dem svarta jeans. Som tillhör en man.
Mellan dem; ett smalt bord som står diagonalt och en vit rullgardin som är neddragen.

Han trevar med händerna bakom rullgardinen. Får upp den. Och tittar stint på en punkt snett bakom henne.
Hon gungar bakåt på stolen och lutar nonchalant huvudet mot väggen. Händerna är knäppta i knät. Hon är nervös.

Mannen: Hennes ömhet gav mig den tid jag behövde...

Han lyfter blicken och tittar henne rakt in i ögonen.

Kvinnan: Hon dras in i väggen. Hans sorgmodiga blick sveper över hennes ansikte och hon känner sig inte längre generad. Vemod. I den skumma belysningen kan hon inte avgöra om han har grå eller bruna ögon.

Mannen: ...i min väntan på det oundvikliga. Så nära.....men ändå såg jag henne famla i det jag trodde mig ha.
Herregud.....Hon låste ju in mig i en bur som droppade av blod. Hur skulle jag veta? Hur skulle jag känna?

Kvinnan: Hon förstod att han ville bekänna något. Att han hade funderat länge på saken. Att det var en bekännelsernas afton. Ett tillfälle i livet. Han ville henne inget illa. Men hon fick en känsla att han hade gjort någon annan mycket illa. Hon kände lukten av skuld.

Mannen gjorde en kort paus, tittade på sina händer som lekte med en turkos tändare i plast.

Mannen: Hon såg ju mig aldrig! Ändå verkar det som jag fanns i hennes verklighet. Kanske får jag nöja mig med det som är ouppnåeligt bara för att stilla mina känslor inför begäret.
Hennes svar var alltid frågan av mitt svar. Ont gjorde det också. Inte alltid, men när jag kunde se in i det där innersta ville jag ju ha mer.
Och jag var ju redan skyldig för hon hade bett om förlåtelse så många gånger utan att egentligen veta om det själv. Men det kanske inte spelar någon roll för hon ville nog hemskt gärna.....ja, allt det där.

Kvinnan: Ömhet. Hon kände ömhet. För den okände mannen framför henne. Det skulle räcka med att hon sträckte ut handen, lade den över hans ringprydda och han skulle lyfta blicken och titta in i hennes ögon. Värme. Hon förstod hans vånda. Men rörde sig inte, rädd för att bryta förtrollningen.

I båset intill skallade en kvinnlig duo om en tekopp. Hon ville banka på väggen, be dem hålla tyst. Hon var rädd för att missa några av de hundratals ord som flödade ur munnen på mannen med den sorgsna blicken.
Hennes bås var ett biktbås. Heligt. Var det ingen som förstod det?

Mannen: .....Jag såg aldrig någon annan. Jag svär.....aldrig.....Afrodisiaka. Inget av det jag såg kommer att finnas där igen ...aldrig...utan mig. Evigheten byggd på ytterligare en evighet. Så sa hon nog fast hon inte visste.
Ja, så sa hon. Hon måste ha sagt så...utan mig.

Kvinnan: Herregud vad har han varit med om. Smärta. Det känns som en knytnäve grabbat tag om tarmarna. Släpp ut mig! Nu tar han sats.

Mannen: Evigheten byggd på ytterligare en evighet. Så sa hon nog fast hon inte visste. Ja, så sa hon. Hon måste ha sagt så...utan mig.

Hans ögon tårades. Enggångständaren vilade stilla i hans händer.

Mannen: Det var så vackert...det jag såg med känslors ögon. Ingenting jag sett kan uppfylla den tomheten......efteråt.

Kvinnan: Snart är det slut. Jag vet att det inte är långt kvar. Hans mörka röst fortsatte att nå hennes öron. Pauserande. Som om han mödosamt övervägt varenda mening, i åratal. Hon visste att hon inte lyssnade, att hon kanske missade det väsentliga. Men hela stunden var så vacker, så nära. Som ett andligt samlag.

Mannen:..."nu räcker det" och du kan känna hur den ler framför dina slutna ögon.....evigheten.....sanningen.....evigheten.....evigheten.

Det var allt. Han var slut. Orden tysta. Ett leeende flimrade förbi hans ansikte och sedan drog han ner rullgardinen.
Hon satt kvar överväldigad av sina egna känslor.

Kvinnan: Vad gör jag nu? Klappar händer? Säger tack? Sitter kvar. Kontemplation. Låta mig vara i detta rum. Kan jag med att gå in igen? Nån annan vill in, bäst jag går ut. Nu.

Hon reser sig sakta upp. Tar upp handväskan från golvet och stänger dörren med eftertänksamma rörelser.

kvinnan: AGNETA SLONAWSKI
illustration: HENRIK LANGE