Ett exempel ur universitetsvärlden
kan vara förtydligande. Under den förra moderatledda regeringen försökte utbildningsminister Per Unckel sätta press på högskolevärlden genom att införa en s.k kvalitetspeng. Fem procent av högskoleanslaget skulle fördelas i förhållande till hur högskolorna utvecklades kvalitativt. Bra kvalitet skulle med andra ord ge mer pengar och därför på ett tydligt sätt kunna relateras till kvantitet.

Alla tyckte naturligtvis att detta var en riktig princip. Vilken högskola eftersträvar inte bättre kvalitet på undervisning och forskning? Universitetskanslern Stig Hagström fick uppdraget att konstruera en modell för hur dessa kvalitetspengar skulle fördelas. Den internationellt bevandrade kanslern kastade sig bekymmerslöst över uppgiften genom att studera liknande modeller i andra länder. Uppenbarligen är detta med kvalitet en internationell trend i tiden.

Ett tag var han inne på att kopiera den engelska modellen. Där sätter man poäng på ett flertal variabler som man anser vara relevanta för ett universitsts kvalitet. Ett bra universitetsbibliotek är en sådan nyckelvariabel. Många utlånade böcker skulle därmed ge höga poäng, få utlånade böcker ge låga poäng. På det sättet kan man fortsätta med att upprätta en lista över viktiga variabler för att kunna jämföra de olika universiteten.

Den naturvetenskapligt skolade kanslern insåg till slut problemen. Dels kan betygsskalan ha betydelse för den slutliga jämförelsen mellan olika läroanstalter. Dels är det svårt att väga poängen mellan olika variabler. Ska full poäng i bibliotelslån vara lika mycket värd som full poäng i lärarskicklighet? Och vilka variabler ska tas med i bedömningen?

Hur man än argumenterar för sitt poängsystem, hamnar man i avvägningar som beror på värderingar som kan ifrågasättas. Detta insåg Stig Hagström i ett sent skede av uppdraget. Resultatet av hans mödor blev att de olika högskolorna själva skulle upprätta kvalitetsnormer för sin egen verksamhet. Så trollade man bort ett omöjligt uppdrag. Högskolorna var nöjda och ministern räddade ansiktet.

Visst kan man göra sig lustig över försök som detta. Men Per Unckel är ett barn av sin tid, precis som du och jag. Rannsakar vi oss själva ser vi att vi lever i en värld där vi dagligen överför kvaliteter till kvantiteter utan att reflektera över problemet. Ska vi gå på bio antar vi att en film som fått fyra poäng av en kritiker är bättre än en som fått två poäng. Viktigare är att vi tror att våra olika löner följer någon oantastlig lönelag som överför arbetsinsats till lönenivå. Det är i vårt västerländska samhälle över huvud taget svårt att tänka sig ett liv utan tolkning av kvalitet i kvantitativa termer.

CHRISTER WIGERFELT