 Två veckor innan det är
dags försöker jag på alla upptänkliga sätt få
tag på ett program. När jag till slut får tag på
den person som är programansvarig får jag veta varför det
inte gått. Det finns inget. Det är ännu inte klart.
Kanske säger det en hel del om det arrangemang som kallas Kulturnatta.
Kontrasten blir bjärt mot det Göteborgskalas som gick av stapeln
för inte så länge sedan.
Då gick det liksom inte att missa vad som var på gång.
Det var festligt, folkligt och fullsatt. Hawajiskjortorna och plastmuggarna
med öl duggade tätt runt Avenyn. Det var svårt att ta sig
fram när man bara ville cykla hem.
Någonting säger mig att det blir lättare på Kulturnatta.
Hawajiskjortorna byts ut mot en mer enhetlig svart klädsel och minerna
blir allvarliga.
Ständigt dessa pengar
Hur kommer det sig att det blir så här? Kulturnatta blir någonting
som angår ett fåtal, en krets som verkar ha svårt att
nå utanför de redan  invigna.
Göteborgskalset drabbar oss alla. Vare sig vi vill eller ej. Marknadsföringen
är det inget fel på.
Naturligtvis är det inte så enkelt att folk bara vill ha den
utslätade kultur (om vi nu ens kan kalla den det) som tillhandahålls
under kalaset.
Det har djupare orsaker. En viktig sådan är budgetarnas storlek.
Nyligen blev det rabalder på insändarsidorna när det avslöjades
att såväl Bostadsaktiebolaget som Poseidon och Familjebostäder
gav bort delar av hyresintäkterna till olika sponsorprojekt. Till exempel
fick Göteborgskalaset 500.000 kr av dem vardera. Med så mycket
pengar i fickan är det naturligtvis inte så svårt att fixa
kalas.
Kulturnatta, med Stadsbiblioteket som huvudarrangör, hankar sig fram
med en betydligt skralare budget. De får 300.000 kr av kulturnämnden
och lite "småsponsring", som att innehavare av Kulturnatta-
kortet får åka gratis på spårvägen. Men marknadsföringsmöjligheter
och kalasens storlek ska väl ändå inte vara avgörande.
Det viktiga borde vara vad man fyller sina program med.
Lekamlig spis?
Vad bjuder man då? Göteborgskalaset innehåller inte mycket
kultur. Poängen verkar mest vara att locka folk att äta och dricka.
Samma tråkiga musik som vanligt. Få artister från Göteborg
var engagerade. Här hade väl varit ett bra tillfälle att
låta till exempel några av alla band som finns i stan visa upp
sig. Det hade dessutom givit ungdomspubliken någonting att titta på.
Säga vad man vill om Tommy Nilsson men tonårsidol är han
inte.
För barn fanns inte heller mycket att titta på, än mindre
att delta i. När  man
är under femton är man förhoppningsvis inte så intresserad
av öl i plastmuggar.
Positivt i år var att det började en liten diskussion om formerna.
Bland annat gick kalasets grundare ut i pressen med funderingar om hur man
skall bredda utbudet.
Eller andlig?
Kulturnatta då? Jo, där finns det som regel aktiviteter för
alla åldrar. Det brukar spelas teater och läsas sagor för
barn på biblioteksfilialerna. Det bjuds konst, musik och film. (Nu
pratar jag om hur det brukar vara. I år får vi väl se.)
Innehållet i programpunkterna är sällan någonting
att klaga på.
Det som brukar saknas är de stora folkmassorna. Att marknadsföra
sig är tydligen lite fult i kulturkretsar. Vill man vara snäll
kan man se det som att Kulturnatta skaffat sig en stadig publik som återkommer.
Jag brukar ingå i den och många är ansiktena jag känner
igen år efter år.
Så vad gör man? Kanske är lösningen som sagans tulipanaros.
Slå ihop! Ge kalasets resurser till Kulturnattas arrangörer och
gör ett Kulturkalas. Eller lär åtminstone av varandra.
Text: SIRI REUTERSTRAND
Ill: HENRIK LANGE
| 