Fast egentligen är det ju en bild av livet.
En annan bild är Nils Ferlins:
Inte ens en grå liten fågel,
Och aldrig en björk som står vit -
men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.
Om jag aldrig hade funnits skulle jag heller aldrig dö.
Livet börjar med födelsen och slutar med döden.
Utan liv finns ingen död. Döden kräver liv. Den är livets
antites.
 Mitt förnuft säger mig att efter döden
blir allt svart och tomt. Men inte känslan. Så jag vet inte.
Och jag vet heller inte vad jag tror. I Zimbabwe träffade jag 1993
en man som förskräckt bad mig att inte sätta mig på
en viss sten utanför hans sovhydda. Det visade sig att stenen var tillhåll
för förfädernas andar. I samma land träffade jag en
kvinna som försatte sig i trans och kunde tala med andar som visade
sig veta allt om mig och mitt liv i Sverige på andra sidan jordklotet.
Det stämde skrämmande exakt. Är döden kanske bara en
fortsättning på livet, ett parallelliv fast i en annan dimension?
Ändå tror jag att önskan om ett liv efter detta innerst
inne handlar om egoism.
Tanken på att allt ska ta slut, att just min djupsinniga själ
ska upphöra att existera så där utan vidare, känns
totalt omöjlig. Om jag verkligen trodde på mitt förnuft
skulle inte livet genast te sig  meningslösare, mindre
värt att leva? Handlar det månne om individens basala livslust,
att vissheten om döden kräver ett evigt liv för att bli uthärdlig?
Att vara död är ju ändå
vanligast
Hur gör djur? De har ju ingen uppfattning om döden, är alltså
inte rädda på samma medvetna sätt som vi människor.
In i himlen kommer de inte, själlösa som de är i kristenheten,
judendomen och islam. Fast hinduiska djur är förstås trappsteg
på själarnas stege mot Nirvana.
Det är vanligare att vara död än att leva. Mångfalt
fler är de som har levat än de som lever. Ändå talar
vi inte gärna om döden. Och om vi gör det använder vi
omskrivningar: Han har gått bort. Gått hädan. Till de sälla
jaktmarkerna. Mött sin skapare. Trillat av pinn.
Det roligaste med döden är livet
I TV är det okej att visa våldsamma dödar men inte hederlig
älskog. Vi ser, men vi pratar inte, åtminstone inte om döden,
bara om hur häftigt ett karateslag var eller hur hjälten med ett
bistert leende mejar ner människor med sitt automatvapen. Inte ett
ord om hur döden kan ha känts, hur de efterlevande kan ha upplevt
saknaden, eller ens om han eller de döda kommer till himlen, vilken
borde ha varit logiskt i ett kristet land. Vi talar om att döda, inte
om döden. Den som dödar dör ej.
Det roligaste med döden är ju livet. Ett liv
utan död, vad vore det? Rena döden. När man gjort allt, upplevt
allt för tionde gången, slutat tänka på att något
kan var farligt eller ens spännande, vill man nog helst dö. Åldrande
skulle inte finnas eftersom åldrande är den inprogrammerade döden
i var och en av oss, inte heller någon förändring eftersom
vi alla skulle vara desamma. Inte heller tiden skulle finnas eftersom den
förutsätter något vettigt att mäta - liv t.ex. Tid
är förändring.
Spänning i alla fall
Nej, livet blir roligare med döden. Utan döden, inga deckare.
Hur skulle det ha känts en sommar som denna. Det är döden
som får oss att sätta värde på oss, ger livet mål
och mening, gör att vi kan skaffa barn utan att tänka alltför
mycket på hur de ska få plats. Bakom varje liten stimulerande
skräck- och fasatanke, bakom omsorg om barnen eller lusten att studera
ligger alltid vissheten om allt måste ske inom en begränsad tidsram.
Man vet att man lever. Men vet man att man är död?
Ovissheten är den ultimata spänningen, och kanske det som gör
att vi så sällan talar om döden. Den kan ju komma när
som helst. Bara statistiskt vet vi att vi löper större risk att
dö ju äldre och sjukare vi blir, att vi löper större
risk på E6:an än i sängen, att det är farligare att
klättra i berg än att vandra i skogen. Ändå kan vi
träffas av en meteor i sängen eller få en
tall i huvudet.
...och sedan då?
Vi har ingen aning om hur döden ser ut på andra sidan. Jag vet
hur min mormor dog med sin hand i min, hur min katt som fick en spruta dog,
hur svältdöden ser ut i TV och hur människor i krig dör,
hur Harald dog med hela familjen samlad runt sig. Och jag har sett tusentals
mord på TV och bio. Men jag har ingen aning om hur den som dör
upplever döden. Det gör nog ont, har jag tänkt, men resten
är kan jag bara fantisera om.
Inte heller hur vi ska dö, vet vi, och inte när. Framtiden
är visserligen svår att sia om, men döden är värre;
fast den finns så nära är den ju helt bortom tiden. Jag
kan känna mig som Lundqvists joggare; jag rusar på och försöker
hinna med så mycket som möjligt innan det är dags. De är
så lätt att lägga dag till dag, år till år,
se bakåt och upptäcka att det nog behövs litet till, rusa
fram igen utan att tänka på att livet kanske får sin egen
dimension först när jag inte relaterar den till sin
motsats.
Rättvist?
Men jag vet att döden är rättvisare än människan.
Alla måste den vägen vandra oavsett hur många Ferraris
och lukrativa aktieposter personen äger. Presidenter och kungar, alla
måste de dö precis som utesovaren och bagladyn. Inför döden
spelar medlemskap i frimurarorden ingen roll, och gravarnas och kistornas
statusmässiga skillnader är till för de efterlevande. Om
man kan ta hunden med sig in i himlen är mer osäkert. Den som
lever får se.
Döden är paradoxalt nog individuell.
Hur blir det med helvetet? Finns det kanske redan här? Kan det vara
så att de är i himmelriket som har det gott i jordelivet, medan
de på livets skuggsida bittert får svara för sina illdåd
i ett tidigare liv? Jag saknar harporna och det rena levernet, i så
fall. Eller är det månne så att vällustingarna får
betala sina paradisiska utsvävningar i nästa liv och att rollerna
då är ombytta? Fan vet.
Kan döden kanske liknas vid en ocean där livet är det
som finns över ytan, och det därunder inte kan ses, där existenser
är som valar, dyker upp ett ögonblick för att sedan försvinna
och kanske dyka upp någon helt annanstans?
Eller är döden inträde till ett annat rum i tiden, en
annan dimension?
Vill inte dö nyfiken
Alla tänker vi på döden, mycket och ofta. Några längtar
dit, som Ferlin, svikna och stukade av livet som de är. Men de flesta
av oss, också de som har det svårt, har livslusten kvar, vill
se mer, leva mer, uppleva mer, och göra mer. Drivkrafterna är
så många, men en tror jag överväger: nyfikenheten.
Jag vill i alla fall se hur det blir i morgon, och nästa år,
och nästa årtionde. Allt kan ju hända, och i dödens
närhet blir allt spännande, som i sudden death eller straffsparkar
i en fotbollturnering. Hur liten man än är på jorden finns
möjligheten att just jag kan påverka en utveckling, sätta
igång en process, bli älskad, vinna en resa till djungeln eller
bara må riktigt riktigt bra en dag. Först när jag inte längre
vill veta hur det blir i morgon vill jag dö. Då har livet ju
redan mist sin glans. För mig.
När jag dör uppstår ett tomrum, det vet jag. I det tomrummet
kommer något nytt växa. Någon med andra, kanske nya, idéer
kommer att fylla hålet medan andra som fyller andra hål. P så
sätt blir döden förändring, utveckling och det märkligaste
av allt: döden skapar nytt liv. Besegrar sig själv.
När jag dör blir jag inte ledsen. Tror jag.
text: UNO NILSSON | 
