Man brukar säga att ingenting är plågsammare än döden. Men, för antikens rumäner var döden, även om det kan verka obegripligt, bara ytterligare ett skäl att festa. Den här udda seden bevaras fortfarande i norra delen av Rumänien och där finns även en "skojig kyrkogård" unik i sitt slag.

Antikens rumäner hade ett underligt förhållande till döden - de uppskattade den. För nästan alla folk, var döden - och är fortfarande - någonting sorgligt och plågsamt, men för rumänerna var döden bara en orsak till fest. Rumänernas förfader ansåg att de som har slutat att leva, samtidigt har slutat att lida och slipper livets svårigheter. Dessutom får de snart komma till himmelen, där deras Gud, kallad Zamolxe, finns. Rumänernas förfäder, som kallades daker, menade att i himmelen, i Zamolxes kungadöme, finns ingen död, utan liv för evigt, i lugn och ro. Dakerna påstod också att de som slutade att leva kallades av Zamolxe för att vara nära honom, i himmelen, vilket gav orsak att bli glad och nöjd. Den skojiga kyrkogården I dakernas antika samhälle, var därför begravningen av någon alltid i samband med en s.k. dödsfest. Att festa på grund av någon har slutat leva verkar kanske konstigt, men trots detta, har seden bevarats ända till våra dagar. I norra delen av landet, i Transylvanien, förekommer sådana begravningsfester även numera, särskilt i ett litet landskap som ligger i närheten av gränsen mellan Rumänien och Ungern. I detta landskap, som heter Maramures, finns även en begravningsplats som kallas för "den skojiga kyrkogården" i Sapinta. Kyrkogården i den lilla byn Sapinta är verkligt unik: på varje kors står en kort skämtsam dikt skriven. Den berättar om den människa som sover för evigt i kistan under korset. Troligtvis är rumänernas förfäder, antikens daker, det enda europeiska folk som skrattat åt döden istället för att beklaga den. text: SORIN SIMION