Kommen från en miljö där 40-talets folkskola hade präglat mina föräldrars "husbehovstro" sattes jag i söndagsskola hos missionsförbundet. Jag har aldrig sett det som att jag tog så mycket skada; mest minns jag julfesterna med gottpåsarna och de mystiska sagorna om Jesus mirakeltrollerier.

Minns också att min kompis Benny blev åthutad av söndagsskolefröken, som var en bastant ogift dam i 35-årsåldern, när han avbröt hennes Jesusberättelse med frågan:

- Varför pratar vi inte om Beatles för?

Han förstod att han så att säga hade svurit i kyrkan, då han fnissade till direkt efteråt. Men hans hyss visade kanske också att det vi fick oss till livs inte var så spännande för åttaåringar 1964.

Och om döden fick vi ju lära oss att den inte finns, utan att våra avbilder - själar - lever vidare i himlen sedan.

Uppvuxen i ett brukssamhälle, med en sockenkyrka vackert placerad vid en sjö, bevistade vi ofta bröllop och konfirmationer där. Självklart besökte vi då även gravarna där våra förfäder vilar. En vana som grundlades i mig tidigt, och som jag ännu utövar då jag återvänder till mina farföräldrars grav årligen och sätter blommor och vattnar.

Då känner jag ingen
rädsla för döden.
Utan mera en form av respekt; som om mina älskade ser mig när jag står där och pysslar om deras "hem".

Som om det är en generationsuppgift jag gör. "Släkten följa släktens gång", som det heter i begravningspsalmen "Härlig är jorden".

Traditionen och gemenskapen inför döden därhemma, gör den mindre avskräckande. Med en vacker kyrkogård som sluttar ned mot en forsande å...

Men annars tycker jag
inte om döden.

Att gamla människor dör, går att acceptera, men unga och oskyldiga i olyckor och sjukdomar...nej!

Jag har varit tvungen skaffa mig en tro för att kunna ta det.

Vilken är då min tro?

Ja, ingen konventionell kristen eller för den delen annan religiös. Utan en pragmatisk, med inslag av metafysik, skulle man kunna säga.

Jag erkänner utan skam numera att jag ber en form av aftonbön - till försynen - för både mig själv och mina nära och kära. Och att jag faktiskt kan besöka högmässor ibland, mest för att hitta sinnesfriden inom mig och inte för att jag är troende på det "rätta" sättet.

Som de flesta friska
och förnuftsstyrda människor
tänker förstås inte heller jag
särdeles mycket på döden
i mitt vardagsliv. Men det poppar upp ibland, kanske mest genom sånt man hör eller ser på TV; någon död människa har jag ännu inte sett i verkligheten trots att jag är i mitt förtitredje år...

Där ligger säkert också en stor del av förklaringen till traumat inför döden. I forna tider stod släktingarna lik i vedboden veckan innan begravningen, men nu göms allting undan i anonyma sjuksalar och frysrum.

Där finns ingen tradition eller gemenskap som tröstar, utan bara alienerad anonymitet, och rädslan blir bara större...

För lika lite som alla andra - tror jag - vet jag vad som händer den dag ljuset slocknar.

Så det gäller att skaffa sig ett förhållningssätt till döden.

Jag jobbar på det.

Bästa sättet är nog att vårda livet, tror jag, som trots allt är det viktigaste...

Text: LEIF WILEHAG