Betydelsens naturhistoria

(på danska: En snegl på vejen)

Jesper Hoffmeyer

Bonnier Alba 1997

Du säger ja och jag säger nej. Visst händer det att vi läser en bok där vi inte håller med författaren i argumentationen. Men ibland kan man undra om det hjälper att resonera tvärtom. Då sitter vi ju ändå fast i samma tankestruktur, med ramarna givna på förhand. Vi hamnar i en polär tankestruktur som vi bland annat känner igen från vetenskapens värld. Påstående och slutsats knyts samman i snörräta tankeled. Och vad blir resultatet av våra tankemödor? Elektronik och mobiltelefon? Visst, men även Hugo, det internationella projektet för att kartlägga människans gener.

Synd att projektet inte fick heta Tarzan istället. När han kastar sig från lian till lian till ger han en begriplig illustration till reduktionismens sätt att borra sig allt djupare ner i tillvaron. Även om det främst är det fysikerna som fått oss att se skönheten i tankemodellen.

Men ju längre kedjan växer, desto starkare växer misstron. Den danske biokemisten Jesper Hoffmeyer ger sin syn på saken i boken Naturen i huvudet: "Kemi är ju ingenting annat än fysik, och biologi har blivit kemi via den molekylära biologin. Går vi till neurofysiologin så är den i full gång med att bli molekylärbiologi, liksom psykologin försöker få fotfäste i neurofysiologin. Och sociologin kan när allt kommer omkring baseras på psykologin, ekonomin på sociologin och historien på ekonomin. Med andra ord, historia är i själva verket fysik?"

Vid sekelskiftet förklarade socialdarwinismen varför de rika är bättre människor än de fattiga. På 80-talet återkommer samma ideer om arvsskillnader i form av sociobiologin. Idag är det mer demokratiskt ordnat. Den biologiska reduktionismen förkunnar att även rika kan ha gener för alkoholism, rökning och annat dåligt omdöme.

Det behöver dock inte vara riktigt bara för att det är demokratiskt. Jesper Hoffmeyer har blivit alltmer tvivlande inför hela konceptet: Hugo, reduktionismen, de enkla sanningarna, det polära tänkandets tes och antites, sant och falskt. En öppning till en fördjupad syn på biologin finner han hos filosofen Peirce, som i slutet av förra seklet såg en logik baserad på tvådelad, dyadisk logik som otillräcklig.

I den "tvådimensionella" ökenfilosofin spänner Peirce upp ett trebent beduintält. Första benet är orsak, andra är verkan och det tredje är observatören som förenar dem. Detta gör enligt Peirce att logiska samband kan grena ut sig i flera dimensioner. En logik med fler relationer än tre skulle däremot inte tillföra några nya kvaliteter, den kan alltid reduceras ned till den tredimensionella.

Den vanliga logiken är egentligen en endimensionell kedja relationer

Den triadiska logiken är mångdimensionell där varje delsteg kan reduceras till sin grundform

Hoffemyer har länge försökt finna en lösning på motsättningen mellan arv och miljö, där man i debatten ofta dras till någon av polerna. I den dyadiska logiken blir begreppen lätt till varandras motsatser, tes och antites. Alla (?) inser att det finns samband mellan arv och miljö, men överblicken drunknar i miljöns komplexitet. I det läget ryggar de flesta naturvetare instinktivt och återvänder till arvets banala löften om ordning och lättbegriplig struktur.

Den dyadiska logiken skyr det komplexa. Ju enklare en relation kan uttryckas, desto bättre. En fysiker som har två möjliga hypoteser att välja mellan, väljer nästan undantagslöst den enklare förklaringen. Det är en ju estetik som har visat sig vara framgångsrik hittills.

Men Jesper Hoffmeyer tvivlar: "Med all rätt har vetenskapen strävat efter att öka naturlagens - och därmed determinismens - räckvidd för att därigenom få så många som möjligt av denna världens fenomen under kontroll, dvs göra dem förutsägbara".

I det perspektivet tycks vetenskapens hårda koppling till dyadisk logik vara en reflex av industrialismens exploatering av jordens resurser. I så fall kanske vi befinner oss i en brytningstid. Den enkla exploateringen har levererat alltmer komplexa restprodukter i form av miljöförstöring. Frågorna växer snabbare än svaren.

Den triadiska logiken pekar fram både mot en ny natursyn och en ny vetenskapssyn. Men den som väntar sig ett förtydligande av hur den nya vetenskapsbilden ser ut får vänta ett tag till. Det är inte helt enkelt att sadla om mentalt och Hoffmeyer är också diffus i sitt försök att beskriva en triadisk syn på arv och miljö. Argumentationen bryter dessutom mot den invanda dyadiska, endimensionella argumantationsmodellen.

Kärnan i Hoffmeyers omtolkning av naturen och arvet enligt Peirces logik, är att det är biologiska tecken snarare än arvet som bestämmer utvecklingen. Begreppet tecken ska ses som den grundläggande enheten i den triadiska logiken. Det befruktade ägget har sitt tecken, artens utveckling har ett annat.

Både arv och ekologi kan beskrivas med samma teckenstruktur, när Hoffmeyer använder sig av Peirces logik

Hoffmeyer klär sina tecken med biologiska exempel, filosofiska utvikningar och arternas utvecklingshistoria. Den som vågar syna en snigel lite närmare har en hisnande färd att se fram emot.

Text:CHRISTER WIGERFELT