| |
Lars Wenander, ledarskribent i Arbetet Nyheterna,
har under en längre tid engagerat sig i debatten om Stadsdelsnämnderna.
I en ledarartikel lördagen 17 maj går han igenom dessa nämnders
alla fel och brister. Bland annat med anledning av den artikeln, ställer
vi på Alba här nedan några frågor till honom.
Din artikel toppas med att SDN-reformen från början var "ett
missfoster". Vi undrar på vilket sätt och om du i konsekvensens
namn skulle vilja avskaffa dem igen?
SDN-reformen var ett försök att
öka närdemokratin. Under konferensen
"Demokrati i storstad" som Göteborgs kommun ordnade i januari
i år, debatterades livligt om hur stadsdelsnämnderna skulle tillsättas.
I Oslo har man direktval. Bydelsrådens sammansättning motsvarar
alltså den egna stadsdelens politiska åsikter. I Göteborg
däremot tillsätts SDN s a s uppifrån med samma mandatfördelning
som i kommunfullmäktige. Förespråkarna för den första
varianten tyckte att den gav större legitimitet åt SDN. Anser
du att den representativa demokratin är tillräcklig för att
förankra beslut och verkligen föra fram vad väljarna tycker?
Öppna nämndsammanträden har varit ett annat förslag, som skulle öka
insynen för väljarna. Du har ställt dig negativ till detta
och vi undrar därför hur du vill att väljarinflytandet ska
se ut. Ställer du dig till exempel positiv till den typ av brukarinflytande
som börjat bli vanligt bland annat inom skolans värld?
Elaka tungor påstår
att SDN mest fungerar som en buffert mellan medborgarna och den verkliga
makten, som anses ligga hos kommunfullmäktige och regering och riksdag.
Många tycker att det blivit svårare att veta vart de ska vända
sig med sina synpunkter och protester."Det var lättare förr,
då visste man precis vem det egentligen var som bestämde över
dagisen. Nu hänvisar de olika nivåerna bara till varandra"
som en av aktivisterna i Föräldranätverket sa. Anser du att
det finns reella möjligheter till inflytande med det system som finns
idag? Om inte, på vilka punkter vill du rikta in din kritik?
Vi på Alba tror att
mycket av dagens politikerförakt och bristen på tilltro till
det politiska systemet paradoxalt nog beror på att vi som gick igenom
skolan på 60- och 70-talen fick en fostran in i en självklar
tro på demokratin. Vi satt i klassråd och kvartersråd
och trodde verkligen att vi hade en självklar rätt att påverka.
Vi har också fått en kompetens som inte tidigare generationer
haft. Vår skolunderbyggnad och den allmänbildning som vi haft
möjlighet att skaffa oss, genom media och på andra sätt,
ger oss ett självförtroende som gör att vi inte alltid tror
att makten vet bäst. När vi sedan ska försöka påverka
vet vi inte vart vi ska vända oss. Detta skapar en frustration och
ett förakt för en, som vi uppfattar det, korrumperad maktutövning
där utövarna vägrar att lyssna på oss. Det här
har lett till att de traditionella vägarna för politisk påverkan
överges i stor utsträckning och vi börjar bilda nätverk
kring enskilda frågor. Tror du att detta på sikt kan vara ett
hot mot demokratin eller är det ett sätt att utveckla den demokratiska
processen?
Läs Wenanders
svar
|
