-Industrisamhället går mot sin snara död! Leve kunskapssamhället! Så lyder stridsropet som sprids lika snabbt över jordklotet som Alba på Internet. Men fortfarande är det svårt att se konturerna av förvandlingen. Hur kommer det att gå för Göteborg, som en gång var Sveriges industriella centrum? Är industrikulturen en tillgång eller barlast i övergången till kunskapssamhället? Och finns det någon plats för industriarbetarna som blir över?

Frågorna hopar sig, svaren blir trevande. Vill man se tendenser kan det många gånger vara bra att förenkla och renodla frågeställningen. Riktningen på förvandlingen kan därför bli tydligare om man jämför med en av Europas viktigaste ekonomiska regioner - ruhrområdet.

Området väcker känslor hos många européer. Här hade Hitler sin ekonomiska bas för att utveckla tusenåriga riket. Här bombade de allierade drömmen i spillror med hyfsad precision. Och vem har inte hört talas om skorstenar som förpestar omgivningarna med sina miljöförstörande utsläpp.

Men det finns en annan bild hos andra européer. Ruhrområdet har länge varit en internationell smältdegel. Kolgruvorna och stålverken har fungerat som en magnet på arbetare från hela Europa. Här var de arbetslösas Clondyke, men guldet var svart och sotigt och gjorde ingen rik. En speciell solidaritet utvecklades och gav facklig styrka. Till slut blev lönerna högre än genomsnittet.

På ett sätt finns likheter mellan Göteborg och ruhrområdet. Bägge har varit sitt lands viktigaste industriella centrum. Avkastningen har fört invånarna till ungefär samma levnadsnivå. Men det finns en väsentlig skillnad. Att jämföra Göteborg med ruhrområdet är som att jämföra Säffle med Stockholm.

Om svenskar tänker på sot när de tänker på ruhrområdet är kanske inte förvånande. Men att tyskar tänker samma sak är märkligare. Bilden stämmer inte längre med verkligheten. Gruvdriften har flyttat norrut och är inte lika stor och betydelsefull som tidigare. Kolet har kompletterats med importerat järnmalm. De en gång så imponerande stålverken har också minskat i betydelse. Resultatet är ett flertal övergivna gigantiska anläggningar som ligger som öar i stadslandskapet.

Kolgruvorna och stålverken har naturligtvis blivit en del av identiteten för de flesta i ruhrområdet. Så när tanken i slutet av 80-talet föddes att omvandla de stora anläggningarna till centra för morgondagens kunskapsinriktade företag, sattes en boll i rullning. Samordnare för förvandlingsnumret blev IBA Emscher Park.

Ett viktigt led i omvandlingen blev att skapa nya grönområden. Till och med i de gamla stålverken har träd planterats, områden som tidigare bara sett grus, asfalt och stenplattor. Men vad gör man med de gamla och iögonfallande smältverken?

Ingen vet, att spara alla verkar inte möjligt. Men trots rostangreppen finns fortfarande tid att fundera över den saken. Idérikedomen är det i alla fall inte brist på. En av masugnarna utanför Duisburg har byggts om till scen för musik och teater. Scenen har smält samman med den plats där järnet tidigare släpptes ut. Dekoren är imponerande.

Enklare är det med gamla verkstäder, magasin och bearbetningsstationer. Byggnader som har mer normal arkitektur för kunskapsintensiv verksamhet, men ändå vittnar om industrisamhällets mekanik. Många byggnader har efter renoveringen skapat en spännande koppling mellan två olika epoker, mellan gårdagen och morgondagen.

Intresset för omvandlingen av industrimonumenten är mycket stort. En designfirma i den nedlagda kolgruvan Zollverein XII i Essen har haft 20.000 besökare i de nya lokalerna! Man kan undra om de hinner arbeta något under sådana omständigheter, men på företaget är de nöjda. De har fått många viktiga affärskontakter på köpet, något som kan bidra till att skapa viktiga i det framväxande kunskapssamhället.

Omvandlingsprocessen pågår ännu och det är svårt att se några tydliga tendenser, här liksom i Göteborg. Den snabba omvandlingen av näringslivet tycks ha tagit även tyskarna på sängen. Det som talar för att ruhrområdet ska klara omställningen är att det fortfarande är Tysklands viktigaste ekonomiska centrum.

text: CHRISTER WIGERFELT