Monumenten efter den krympande kol- och stålindustrin i ruhrområdet är på väg att omvandlas för nya och spännande verksamheter. Men vad händer med människorna som bar upp denna industri? Finns någon utbildning ur arbetslösheten?

Tyskland är känt för sina starka fackföreningar. Men i ruhrområdet har de tvingats se medlemsantalet ständigt minska sedan början av 60-talet. Trots detta verkar den mäktiga fackföreningen IG Metall tagen på sängen av dagens politiska utveckling.

Hur ska medlammarna kunna möta hoten mot arbetet? När det gäller det förgångna behöver inte ordföranden Elke Hülsmann treva efter svaret.

- På 60-talet fanns goda möjligheter att folk från gruvorna och stålverken. Vi lyckades få Opel att öppna en fabrik och fick på ett bräde 20.000 nya arbeten.

- Sådana lösningar fanns inte längre på 70- och 80-talen. Då pensionerade man 50-åringarna. Idag finns inte någon av dessa lösningar.

Arbetarna är ofta kvalificerade, menar Elke Hülsmann. Men förutom att alternativa jobb är svåra att hitta, finns ett stort mentalt motstånd mot att flytta till ett mindre företag. I ett stort arbetarkollektiv får arbetaren en form av styrka som inte finns på mindre arbetsplatser. Där är kontrollen starkare.

Det tyska kolet har länge varit dyrare än importerat, men har varit subventionerat av strategiska skäl. Oljekrisen på 70-talet hjälpte till att försvara kolindustrin.

- Det finns ett annat viktigt argument för att behålla kolindustrin, hävdar Elke Hülsmann. Våra maskiner till gruvindustrin och stålindustrin har länge varit exportvaror. Man menade då att förutsättningen för att behålla hög kompetens var de erfarenheter som gruvindustrin gav.

Idag har krisen fördjupats. Elke Hülsmann är inte längre lika tydlig.

- Det finns tre skikt bland arbetarna. För det första de som idag är arbetslösa. Vad gör vi med dem?

- För det andra har vi de som idag har arbete men som riskerar att bli arbetslösa. Det behövs innovationer för att rädda alla dessa från arbetslöshet. Men vi tyskar är inte bra på innovationer, vi har varit bra på att göra ständiga förbättringar.

- För det tredje har vi de yngre. Vad gör vi med dem?

För de yngre som inte är teoretiskt inriktade finns lärlingssystemet, som ibland plockar fram som förebild i den svenska debatten. Tre års gymnasiestudier förläggs till ungefär 70 procent till företag. Men denna utbildningsform, som länge varit framgångsrik i Tyskland befinner sig idag i kris.

- Företagen måste avsätta kvalificerade handledare. De stora har börjat räkna och kommit fram till att det är dålig ekonomi i lärlingssystemet. Resultatet har blivit att antalet lärlingsplatser har minskat. Samtidigt ökar antalet yngre fram till år 2010.

Den här utvecklingen sker parallellt med att de stora företagen idag lättare kan flytta produktionen till länder med billigare arbetskraft. Volkswagens köp av Skoda är ett talande exempel. Elke Hülsmann erkänner att detta är ett verkligt hot.

- Men å andra sidan måste ju någon köpa de varor industrin producerar.

Lägre lön än dagens ser inte Elke Hülsmann som någon framkomlig väg för tyska arbetare. Det tyska försprånget inom klassisk industri bör istället vidareutvecklas. Men det finns svåra problem som måste övervinnas.

- Tysk industri är av hävd en patriarkalisk struktur. Det finns en stor kompetens som skulle kunna frigöras. Men då måste vi först lära oss kommunicera bättre, kunna kritisera och arbeta bättre i lag.

- Det finns olika probelmlösningscentrum i regionen, säger Elke Hülsmann hoppfullt. Det finns en dialogstruktur med deltagare från fabriker, fackföreningar, kommuner och staten.

Här kan vara fröet till något nytt. Men kanske är det idealmedlemmen kring 33 år som Elke Hülsmann tänker på? De arbetslösa ser hur staten minskar anslagen för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den utbildning som erbjuds är i huvudsak knuten till praktik i stil med lärlingssystemet.

text: CHRISTER WIGERFELT