| |
|
Redareföreningen varnar för att fler
svenska fartyg riskerar att bli utflaggade, efter att regeringen i vårproppen
inte gett sitt godkännande till utländsk, billig besättning
på svenska båtar. Mellan två och tre miljoner kronor extra per år får svenska redare punga ut med i kostnader för anställda gentemot norsk och dansk sjöfart, berättar radioekot om. Det är inte nytt, vi har hört det förr - och inom många olika samhällssektorer och näringar låter det på ett ungefär liknande sätt numera. Till och med inom kommuner och landsting. Det är för dyrt att låta folk arbeta med lön och sociala avgifter. Minns vad gamle finansministern Ernst Wigforss sa en gång: - Har vi råd att arbeta oss ur fattigdomen? Det har vi uppenbarligen inte i dag. Finansministern nu tycker att Sverige är på rätt väg, och slår sig för bröstet och säger:"titta, vi ger fyra nya miljarder till kommunerna!" - men landstingsförbundet kalkylerar med att endast 1000 nya kommer att anställas i offentliga yrken, resten av pengarna går åt till att förhindra nedskärningar. Massnedskärningar, uppsägningar, åtstramningar; allt ska bära sina egna kostnader - människor i arbetslöshet - allt som allt en halv miljon - och 800 000 på socialbidrag - det är den verklighet som ska ställas som jämförelse mot den retoriska försköningen som ämbetsmannen och karriäristen inom riksbanken och socialdemokratin - Erik Åsbrink - stolt pläderar för. Visst, det kunde vara värre. Men det är illa nog som det är. Kan det vara fel på systemet? frågade man sig på 70-talet. Varför ställer ingen den frågan, på allvar, i dag? Nånstans gick det fel. Jag låter moderater och sossar träta inbördes om vems fel det mest är, och ser det istället ur den lilla människans perspektiv. Det vill säga, mitt eget. Låt oss titta i backspegeln. På 60-talet jobbade de flesta män i en arbetar- och medelklassfamilj. Många kvinnor i de samhällsklasserna jobbade också, t ex i sjukvården, som städare, i tunga slitsamma och monotona fabriksjobb, på kontor - men väldigt många var hemma och hade ansvar för hemmet och barnen. Utan lön. Självklart kan även män utföra hemarbete. Jag vill slå fast detta med en gång, men låt oss inte ta den diskussionen nu. Min poäng är att det faktiskt gick att leva på en lön för en familj under hela 60-talet. Och till exempel bygga ett hus på den; få lån och också klara av amorteringarna, och äga en skaplig bil dessutom. Vad hände sedan? Jo, allt blev dyrare och svårare. Förvisso var det säkert nödvändigt att bygga ut den offentliga sektorn i form av daghem och skolor och hälsocentraler, men det stannade inte där utan stora kontorskomplex för landstingsförbund och kommunala högkvarter spädde också på de offentliga kostnaderna som yttrade sig i höjda skatter för medborgarna. Länge kunde vi dra av de höga skattekostnaderna i deklarationen. Men efter den "underbara natten" 1981, när sossar och folkpartister och centern enades om att slopa den progressiva beskattningen - som främst moderaterna hatade - blev det kursändring i svensk ekonomisk politik. Sakta började nu anpassningen till ett samhälle som inte längre tog hänsyn till inkomstutjämningar och ekonomisk rättvisa. Arbetsgivarna inom SAF brukar hävda att den svenska ekonomin gick över styr redan i avtalsrörelsen 1975, när lönelyften blev alldeles för höga. Hur det var med det låter jag vara osagt. Men tillåt mig att tvivla. De branscher som fick, rättmätiga, lönelyft då var t ex transport, där chaufförer tidigare jobbade för en timpeng på 13.50, att jämföras med industrins lägsta timpenning som då låg på 17.50. Jag var själv en transportare, så jag minns. Men okej, säj att det hade betydelse. Liksom att oljekrisens höjda priser på olja och bensin bidrog. Men då ska man samtidigt veta att effekten av höjda löner alltid inneburit högre priser och hyror och därmed högre skatter. Så vems är felet? Redan 1970 började det talas om "kris" i samhället. Men det var väl först mot slutet av 70-talet; när t ex varvsnäringen i stort sett försvann - som ordet "kris" var relevant. Men detta är ju inte helt sant egentligen, för ett samhälle består av så mycket mer än bara en industrigren. Vi hade vid det här laget en väl fungerande kommunal och statlig sektor, som gick att driva för att de flesta människor hade jobb och betalade skatt. Men den andra borgerliga Fälldinregeringen 79-82 började tillåta experiment med kommunala bolag och att t ex statens järnvägar skulle gå med vinst. Sossarna fortsatte när de tog över makten, påhejade av finansminister Kjell Olof Feldt och hans hejdukar på departementet avreglerades sakta den ekonomiska politiken; redan 1985 förvånades borgerliga ekonomidebattörer över hur valutaavregleringen kunde genomföras utan protester från sossehåll. Om man dessutom läser Björn Elmbrants bok om Olof Palme får man uppfattningen att dåvarande statsministern inte hade något att invända mot den. - Gör som ni vill, jag begriper ändå ingenting! ska Palme ha sagt till Feldt när denne informerade honom om det på Bommersvik. Nu fick hur mycket pengar som helst flyta ut ur landet plötsligt. Bara ett par år senare fick bankerna låna ut hur mycket som helst; den så kallade kreditavregleringen. Dammluckorna var öppnade! Vi vet hur det gick sedan. Finanskris, som förvärrades av den tillträdande Bildtregeringen med katastrof för landet hösten 92 med den 500-procentiga marknadsräntan. Dessförinnan hade vi haft en skatteomläggning som inte gav de "dynamiska effekter" som spåddes, eftersom den ökande arbetslösheten istället minskade skatteintäkterna ännu mer. Och i dag skördar vi frukterna. Vi är med i EU och styrs av en antiinflationspolitik till vilket pris som helst. Och som om inte det skulle räcka, så gör vår nuvarande sosseregeringen det de egentligen alltid har gjort - fast i dag gör de det bara för låg - och medelinkomsttagare, och arbetslösa: höjer skatterna! |
 |
För höginkomsttagarna sänker man
den! Text:LEIF WILEHAG |
 |
