Romanen är inte helt färsk men den har inte på långa vägar passerat sitt litterära bäst före datum. För här har Kallifatides gjort något så udda som att skriva en roman som kommenterar dagens samhällsutveckling i Sverige. Det kan också skrivas med en gång, jag läste inte boken främst för dess litterära kvalitéers skull utan för att den är allmängiltig och i bred mening politisk. Den är konventionell i sin beskrivning av hur medelålders män hanterar sin besvikelse över hur deras liv gestaltat sig- de kan då göra som romanens huvudpersonen - inleda ett förhållande med en av sina bästa vänners fruar. En relation som till slut frivilligt avbryts av de två, då de inte vill såra sina familjer. Nu griper aldrig romanens handling riktigt tag och personerna förblir märkligt diffusa och lite kantiga genom hela romanen.

TYSTNAD

Och detta med att en roman vågar ta upp frågan om minskad demokrati på arbetsplatsen, en alltmer ökad främlingsfientlighet, kulturkrockar och därigenom är närmast unik i dagens svenska bokutgivning är väl ett underbetyg åt dagens debattörer och kulturarbetare? Jag vet inte vad som skrämmer de som borde tala till tystnad, kanske är det Ahlmarks våldsamma jakt på socialistiska författare och debattörer för ett par år sedan eller helt enkelt likgiltighet? Vad det än månde vara så kanske denna bok är en liten början på att dels få männen tillbaka till bokläsningen- de kan ju vara så att de inte tycker att det finns något vettigt att läsa- dels vara början på att litteraturen i positiv mening blir bredare och allmängiltig.

GAMMAL GREK BITER BÄST I LÄNGDEN.

Kritiken från Kallifatides alter ego, en lite håglös gymnasielärare, angående ett sönderfallande Sverige, är inte de giftstinkande eruptionerna från Carl-Johan Vallgrens elaka penna. Nej, här är det frågan om den milda kloka greken som lite sorgset skakar på huvudet åt medborgarnas minskande inflytande över sina liv. Han är mer ledsen än arg när han ser på ett alltmer uppdelat, splittrat och odemokratiskt samhälle.

Efter läsningen av boken är jag övertygad om att det är en av de viktigaste böckerna som skrivits på de senaste tio åren. Ynkligt att Kallifatides är så ensam på den samtidskommenterande kulturella arenan men det är han kanske inte så länge till?

Text: BJÖRN ZETTERLING