|
Lätt som en fjäril, sticker som ett bi, sa Cassius Clay, eller Muhammad Ali om sig själv som boxare. Hal som en ål, svår att skärskåda, påstår Christer Wigerfelt om makten på universiteten. Albas artikelserie om makten på universiteten har pågått under ett år och flera prominenta personer har kommit till tals. Dissektionen borde därmed vara fullständig. Vi får allt oftare höra att universiteten har strategisk betydelse för landets framtid. Men om framtidens maktstrukturer ser ut som på universiteten idag, har vi anledning att bli förskräckta. För drygt ett år sedan presenterade Riksrevisionsverket (RRV) en undersökning av universitetens relation till omvärlden. Det blev en hel del kritik, främst för bristen på kommunikation ut mot samhället utanför föreläsningssalarna. Detta var utgångspunkten för Albas artikelserie. Problemet med RRV är att utredningen bedömer universiteten utifrån ett 70-talsperspektiv. Då gällde att universiteten skulle skaffa starkare informationsavdelningar som kunde meddela forskningsresultat till en oviss målgrupp utanför forskningens trängre krets. Idag är perspektivet att universiteten måste samspela bättre med det omgivande samhället, med en kommunikation som går både ut och in. Forskarna sitter inte längre på en piedestal med oantastbara kunskaper. Från samhället utanför kan komma synpunkter på vad som är relevant forskning. "Samhället utanför". Uttrycket skapar en bild av murar som omger universiteten. Eller ett kloster, som förre rektorn vid Göteborgs universitet Jan Ling uttrycker det i förra artikeln. Varken utbildningsminister Carl Tham, filosofen och världsmedborgaren Johan Galtung eller Jan Ling förmår måla maktstrukturen i tydliga färger Kanske skulle detta kunna vara positivt? Den traditionella kapitalistiska produktionsapparaten har varit tydligt hierarkisk. Makten har inte varit svår att identifiera. Symboliserad av mannen med lång rock, stormhatt och cigarr. Svårigheten att identifiera maktstrukturen på universiteten skulle kunna tyda på att organisationen är tillplattad och mer demokratisk. Men så är det tyvärr inte. Den otydliga maktstrukturen är istället ett instrument för dem som redan sitter på makten. Men detta är kanske inte klart ens för dem som sitter där. Låt oss anta att vi befinner oss i övergångsstadiet till ett kunskapssamhälle. Jag ser nickande instämningar både från höger och vänster. Låt oss vidare anta att universitetens betydelse för samhällsutvecklingen kommer att öka. Nickandet fortsätter. Låt oss anta att maktstrukturen ute i samhället blir lika formlös som på universiteten. Det är detsamma som negativ utveckling av demokratin. En baklängesrörelse in i framtiden. Eller en svagare utveckling av kunskapssamhället (se Albas tidigare artikelserie om kunskapssamhället). För att kunna bearbeta maktstrukturen måste den först synas. Så efter ett år av diskussioner, kvarstår min trägna uppmaning till RRV: utred maktstrukturerna på universiteten! Det skulle kunna bidra till att göra övergången till kunskapssamhället enklare. text: CHRISTER WIGERFELT |
 |
TIDIGARE ARTIKLAR: ARTIKLAR OM KUNSKAPSSAMHÄLLET: |