Genmanipulation är laddad med motsättningar som inte utan vidare kan överbryggas. Anhängarna ser inga egentliga problem alls. Växtförädling exempelvis har ju lång tradition. Och det är ju i princip ingen skillnad mellan genmanipulation och växtförädling. Det är bara som att skruva klockan lite snabbare framåt, nej betydligt snabbare.

Motståndarna å andra sidan seglar för tillfället i medvind. Majoriteten i Sverige vill inte ha genmanipulerad mat. Hela 82 procent av männen värjer sig, medan hela 96 procent av kvinnorna gör detsamma. Vem värjer sig inte mot följande definition, som publcerades i dagspressen förra året: Med genmanipulerad mat menas att gener flyttas mellan arter som inte är släkt, till exempel ishavstorsk och potatis. Syftet är i detta exempel att få fram potatis som bättre står emot kyla.

Det framgår inte om det är torskens förmåga att motstå kyla som överförs till potatisen. Man kan lätt få den uppfattningen. Varför vill folk inte ha genmanipulerad mat? Antagligen beror det på att folk tror att sådan mat kan bidra till ohälsa, ungefär som att rökning ger cancer. Men om detta är det ännu för tidigt att uttala sig. Idag handlar det om att bedöma risker och beroende på var du står i den debatten bedöms risken antingen högt eller lågt.

Upplagt för retorik med andra ord. Greenpeace bekämpar genmanipulation i alla former. De hävdar helt riktigt att skillnaden mellan traditionell växtförädligt och genmanipulation har en tidsaspekt. Växtförädling är långsam. Dessutom går det inte med treditionell växtförädling att åstadkomma lika stora förändringar som med genmanipulation. Det går ine att korsa en torsk med en potatis.

Inom Greenpeace argumenterar man vidare för att vanlig förädling inte kan skapa flugor med 14 ögon, vilket har framställts i laboratoriemiljö. Idag flugor, imorgon Frankenstein? Som Greenpeace påpekar har frågan även en ekologisk aspekt, som vi inte vet mycket om. Konsekvenserna av vad som händer när vi modifierar en organisam med genmanipulation är nästan alltid omöjliga att förutsäga. Naturen är alltför komplex för det.

Svaret hos förespråkarna blir att hålla total koll på verksamheten. Det är egentligen den djupare orsaken till att vi fått debatt om genmanipulation överhuvud taget. Tanken är att ett företag manipulerar fram en ny gröda med bättre egenskaper än tidigare. En tomat som tål kyla kan mycket väl vara en förbättring. Fråga vilken odlare som helst. Men naturen är nyckfull. Det är här den totala kollen kommer in i bilden. Koll kan åstadkommas med exempelvis besprutningsmedel.

Svenska Hilleshög har nära kopplingar till Novartis, som är en sammanslagning av de mer kända Ciba-Geigy och Sandoz. Hilleshög har dessutom nära kopplingar till Lantbruksuniversitetet. I avvaktan på att opinionen ska vända görs försöksodlingar på några platser i landet. Ett försök går ut på att få fram en sockerbeta som är resistent mot bekämpningsmedlet Roundup. Novartis samarbetar här med det amerikanska kemiföretaget Monsanto, som tillverkar bekämpningsmedlet. Även andra försök planeras med liknande syfte, som genmanipulerad potatis. I andra länder finns andra projekt.

Allt detta bidrar till ökad industrialisering av jordbrulet. Produktiviteten ökar och allt färre odlare kan producera allt mer (enligt samma självklara logik som låg bakom den misslyckade Gröna Revolution avsedd för utvecklingsländer på 70-talet). Att sedan samma företag som säljer de genmanipulerade fröna samtidigt säljer det nödvändiga bekämpningsmedlet får vi väl ta som en prövning. Liksom att fröna är patenterade. Allvarligt talat, det är ju ändå ingen som tror att det var Gud som skapade världen längre. Motparollen skulle annars kunna bli: Gärna torsk - men inte i mina gener!

Vanlig växtförädling leder till ökad monokultur. Fördelen är ökad avkastning. Nackdelen är riskerna att hela skörden kan slås ut av någon överraskande attack. Naturen kan slå tillbaka. Med de genmanipulerade grödorna blir monokulturen än mer markerad. Ur ekologisk bemärkelse är detta en klar nackdel. Hur den genetiska variationen ska säkerställas vet väl ingen av förespråkarna för genmanipulation idag.

Problemställningen etsar sig envist fast: är det bra eller dåligt med genmanipulerad mat? Kan man lita på att forskare styrs av tillräckligt höga ideal? Och om så är fallet, kan man lita på deras omdöme? För varje dröjande fråga rullar genmanipulationen vidare som en ångvält.

Till slut blir det kanske inte bara den rena naturen som slår tillbaka, utan även den tillplattade. Är det egentligen så konstigt om de militanta veganerna blir allt fler?

text: CHRISTER WIGERFELT