Filip Månsson föddes 1864 i Våmb i Värmland. Vid 1890-talet hade han redan lagt en karriär som landskapsmålare bakom sig. Det var istället som dekormålare Månsson gjorde sig ett namn. Och inte som vilken dekor målare som helst, utan som den mest anlitade av alla dekormålare i Sverige. Tiden var mogen för detta hantverk, och många av de ledande arkitekterna efterfrågade Månssons måleri i sina byggnader i jugend och nationalromantisk stil.

Sekelskiftet var en tid då man sökte efter alternativ till vad som ansågs som förflackning inom konstindustrin. I arkitekturen hämtades inspiration från den engelska Arts & Crafts rörelsen. Tack vare goda kontakter med tidens ledande arkitekter, fick dekormålaren Filip Månsson många uppdrag, som gjorde honom och hans verkstad berömda. Exempel på det är Stockholms stadshus, där flera rum fått en målad dekor. Här och på andra ställen utvecklade Månsson en säregen dekorationsstil, med influenser både från allmogekonst och Vasarenässans.

Efter en tid som lärare vid Tekniska skolan i Stockholm öppnade Månsson en egen verkstad och anställde medarbetare. Detta var nödvändigt för att klara av alla updrag, trapphus, privata villor, kyrkor, samlingsalar m m runtom i landet.

Denna verkstad utförde under 1920-talet fler beställningar för stationsutsmyckningar för SJ. Detta var Filip Månssons sista årtionde i livet, men verksamheten tycks ha fortsatt oförtrutet. Nationalromantiken avlöstes nu av art-deco och 20-talsklassicism. Järnvägskartorna smyckades, likt renässanskartor av figurer ur fantasi och verklighet. Vi vet inte hur stor del Månsson egentligen har i dessa väggmålningar. Enligt Margareta Uggla, som forskat om Månsson, brukade denne först utarbeta en förlaga eller skiss, vilken sen fick ligga till grund för det praktiska målningsarbetet, som överläts på assistenter, om uppgiften inte hade så stor dignitet.

Månsson var noga med att övervaka arbetet.

Filip Månsson omnäms som "artisten" bakom de fem väggfälten i den nya avgångshallen i Göteborgs Centralstation i en artikel från den 14 Maj 1930.

Liknande målningar i Göteborg utfördes dels till ombyggnaden av Centralen 1923, i den nu försvunna 1:a och 2:a klassens väntsal, och dels till Västgötabanans nya byggnad. In det senare fallet har en del av ett väggparti bevarats på andra våningen, med motiv från banans sträckning. Både mäniskor, byggnader och natur förekommer som dekorativa inslag. Målningen är klumpigt renoverad, delvis ifylld med ny färg.

Avgångshallens fem väggfält, utförda i al-secco är helt bevarade.

Jag har också hittat en kartmålning i precis samma stil, med förgyllda järnvägslinjer och figurativ dekor i Gröna Hallen i Malmö Centralstation. Jag har inte kunnat få bekräftat om denna målning är ett verk av Filip Månsson, men anser det som mycket troligt.

Har denna form
av måleri något
konstnärligt värde?

Mitt svar är att de är värdefulla i sitt sammanhang, som del av en medvetet utformat estetisk miljö, unik för stationer. Det är intressant att se hur Zetterwall och Månsson samarbetar när det gäller rumsinredningen. Zetterwall inför ett rationellt tänkande i stationsbyggandet. Han införde t ex den genomgående vestibulen som leder passagerararna direkt till perrongerna och som flankeras av lokaler för biljettförsäljning, godsförvaring och kontor. Detta var en nödvändig anpassning till det moderna transportmedlets utveckling.

Tidtabeller och urtavla har getts en väl synlig placering och väggarna är ljusa.

Resenärerens bekvämlighet var en viktig aspekt att ta hänsyn till under järnvägsutbyggnadens "guldålder". Det kommer till uttryck i Zetterwalls ljusa och funktionella arkitektur.

Takarmaturerna i Göteborgs Centralstation är utförda i smidesjärn och påminnner i formen om zeppelinare. Alla bjälkändar i takstolen har skupterade ansikten. De sägs föreställa dåtida politiker. Färgerna är mörkt brunt i trälister och ljust umbra och ockra i de putsade väggarna. Den målade dekoren i dessa stationer kan också betraktas som reklam för SJ. Genom att avbilda Sverige med järnvägslinjer och olika sevärdheter ville man locka till mer resande. Denna funktion har de talrika affischer som gör reklam för olika orter och jänrvägsbolag i Sverige och på kontinenten.

Filip Månsson är genom sina kartmålningar den främste företrädaren för denna form av dekor i Sverige. Målningarna är också värdefulla som dokument över den nationellt orienterade turismen som präglade 1920- och -30-talet.

Text: BO BERGSTRAND