Redan i den prisade debuten, Korparna från 2011, trädde Tomas Bannerhed fram som en mästerlig naturlyriker på prosa för vår tid – men inte bara det. I Norden laddar vi gärna skogars snår och gläntor, sjöars stränder och ruggar, landsbygdens ängar och åkrar och diken och dammiga vägskäl, alla djuren som dväljs där – fiskar, fåglar och kryp, byten och rov – med en alldeles särskild upplevelse av att bara vara; en sällsam frid och självklarhet mitt bland alla ljuden, dofterna och färgerna under vindars och årstiders skiften. Allt detta är Bannerheds element, men han skiljer ut sig genom att mitt i naturen låta ett beckmörker ta plats i människors inre, ett glupande slukhål som obönhörligt kväver själen mitt i all prakt. Tendensen skärptes i uppföljaren Lugnet – alldeles inpå gränsen till det uthärdliga. Och den återkommer på ett helt nytt sätt i den här här fängslande och finstämda romanen om särlingen Einar. Läs mer