[130604] Den stora berättelsen och den lilla är speglingar av varann, det allmängiltiga och det vardagliga samma kött. Det var väl vad James Joyce försökte lära oss med Odysseus:
Stephen Daedalus (Telemachos) söker sin förlupne far, plågas av minnena av sitt uppträdande vid moderns dödsbädd. Leopold Bloom, Odysseus alltså, lagar frukost åt sin otrogna hustru Molly Tweedy eller Penelope. Sedan möts de två männen på en bordell där Leopold i Stephen tycker sig se sin döde son. Stilen är den omedvetna inre monologens medvetandeström, genombrottet för psykoanalytisk romankonst.
Jag kommer på mig med en liknande tanke inför Malin K Erikssons debutroman När minnen får liv. En kvinna Grace sitter förlamad i rullstol, kommer utomhus med hjälp av fyra hemvårdsassistenter, råkar på en herrelös hund som blir så betydelsefull för henne att bitterheten över från början blott antydda svek mildras. Förhållandet till de fyra assistenterna som mest pladdrar om sitt eget är spänt men ändras när en av dem byts mot Emmalisa, en ung flicka som bär på egna dystra hemligheter. De speglar sig i varandra, avslöjar tveksamt sina delvis helt bortträngda minnen av att bli svikna vilket tvingar Grace att konfrontera Dan, sin ungdomskärlek och ”demon”. Berättelsen om hur Grace hamnade i rullstolen rullas upp. Det finns ett starkt sidotema om hennes förhållande till hunden Sally och ett mindre om självupptagenhet versus empati.
Försvunnen mor, försvunnen dotter. Världslitteraturens stora dramer centreras ofta kring förlustens svärta, dessa känslor av sorg och saknad som försätter berg. Att skildra detta med ett uppbåd av vardaglig rekvisita, skitigt, med kaffefläckar, kissnödighetens svårighet för en handikappad, snörvlande gråt och ylande hund som registrerar varje minsta skiftning i stämningsläget. Det är ju att ta sikte på det allmänmänskliga i det vardagliga och inte ett ögonblick släppa det perspektivet.
Det finns en episk kraft i berättandet som står för just detta. Eriksson kanske inte är helt medveten om det, men hon ”känner” att detta är Berättelsen om Livet, dess solkighet och storhet, och det är vad som får henne att framhärda.
Hon må ha lite tekniska bekymmer med sitt berättarjag som ibland är alldagligt men allt som oftast expanderar till allvis berättare med klinisk ton: ”…jaga upp mig med mardrömslika scenarier”, ”…det har gett mig traumatiska minnen”, ”…jag är nyfiken på allt som har med hennes situation att göra”. Denna svajighet minskar berättarjagets auktoritet.
Formen drivs av det djupa engagemanget i ämnet, ett litet avslöjande i taget, en dramatisk kulmen ungefär vid mitten, avklarning, avklarning under senare delen, ett neutralt slut där man förstår vad som ska hända men inte vilka känslor det väcker. Här finns en episk helhet som är starkt gripande och det är väl den som får mig att tänka på hur mycket detta liknar ett klassiskt drama.
Malin K Eriksson förutskickar till och med på omslaget en ny roman 2014 som enligt förlagsreklam ska handla om S:t Sigfrids sjukhus. Detta bör man akta sig för som debutförfattande: aldrig lova något om framtiden, det ökar bara kraven.
Men i just hennes fall väcks min förväntan. Hon kommer sannerligen att ha något att berätta.
