[130325] 
Nyligen aktualiserades frågan om huruvida de afghanska tolkar som tjänstgjort vid den svenska styrkan i Afghanistan bör få asyl i Sverige. Regeringen ställde sig avvisande medan överbefälhavaren Sverker Göransson argumenterade för att tolkarna borde få asyl. Möjligen speglar de här förhållningssätten två helt skilda föreställningar om hur verkligheten ser ut för den svenska insatsen i Afghanistan.
Regeringen har samma information som ÖB, men tycks angelägen om att inför svenska folket bevara en bild av insatsen som fredsbevarande och övervakande i den tradition av FN-åtaganden som Sverige stolt ställt upp på sedan 1950-talet. För ÖB är det tydligen mindre viktigt vilket sken som av politiska skäl kan upprätthållas inför svenska folket.
Liksom naturligtvis regeringen vet han att den svenska styrkan sedan flera år tillbaka är en stridande enhet som underställts amerikansk befälsordning och överordnad strategi, vilket innebär att tolkarna kan betraktas som medlöpare till en ockupationsmakt som bekämpar afghaners legitima motstånd och det kan sätta deras liv i fara när den svenska insatsen avvecklas. Den danska regeringen har varit mer uppriktig när det gällt landets insatser i Afghanistan och följdenligt beviljat sina tolkar asyl.
I Ett krig här och nu diskuterar fredsforskaren Wilhelm Agrell den besynnerliga hållning som den svenska regeringen intagit till händelseutvecklingen när det gäller den svenska Afghanistanstyrkans förändrade roll. Det förefaller närmast råda någon slags beröringsskräck eller skygglappsmentalitet inför vad som de facto ägt rum. Möjligen inser man att neutralitetstanken fortfarande har en stark förankring hos det svenska folket, som därför inte heller självklart skulle finna det acceptabelt och rimligt att Sverige deltar som stridande part i ett krig som förs mot en motståndare som befinner sig i sitt hemland och bekämpar vad som kommit att bli en ockupationsmakt.
Att talibanrörelsen och diverse krigsherrar med minst sagt fluktuerande lojaliteter inte väcker någon som helst sympati är en annan sak. Frågan är om det finns konsensus mellan den svenska regeringen och det svenska folket när det gäller rimligheten i att svenska soldaters liv sätts på spel i den utvidgade konflikt som USA sjösatte år 2007, när det blev alltmer uppenbart att talibanerna inte givit upp utan organiserat om och återkommit med anspråk på makten i landet och beredda att strida för att gripa den.
FN-mandatet i Afghanistan har sin grund i en resolution tagen i Säkerhetsrådet bara några månader efter den 11 september 2001, och där det stipulerades att FN-styrkorna skulle upprätthålla säkerheten i och omkring Kabul så att interimsregeringen skulle få rådrum att hantera situationen i landet och börja etablera kontroll, institutioner och demokrati.
Det här visade sig snart oerhört överoptimistiskt och FN-styrkorna spreds ut över landet och deras numerär ökade. Den amerikanska avsikten var efter erfarenheterna från Vietnam att lämna ett ”lätt fotavtryck”, alltså att inte bli kvar som ockupationsmakt eller bli djupt involverat i ett eventuellt utdraget inbördeskrig. Wilhelm Agrell visar hur ogenomtänkt det var att gå in i Afghanistan och tro att en ny demokratisk samhälls- och rättsordning skulle kunna etableras bara talibanregimen undanröjts och alltså hur orealistiskt det var av USA att tro att det lätta fotavtrycket skulle gå att komma undan med.
Wilhelm Agrells bok hör till en genre som tyvärr inte är särskilt livaktig i Sverige. Den ingående och systematiska analysen av politiska och militära skeenden med fint intellektuellt siktdjup och kritisk skarpsynhet är sådant man ofta finner i engelsk eller amerikansk samhällslitteratur. Det saknas säkert inte intellektuella som kan skriva sådan litteratur i Sverige, men förmodligen är marknaden för liten för att bära en mer omfattande utgivning. Jag misstänker dessutom att svenska politiker inte är särskilt intresserade av djupare kritiska analyser av händelseförlopp som de är delaktiga i.
Det politiska spelet har blivit alltför taktiserande och ytligt för att man ska gå in i sådan mer ingående självprövning som kan föranledas av en bok som Ett krig här och nu. Vad Wilhelm Agrell visar är hur svenska politiker utan att det underställts någon demokratisk prövning eller ens en klargörande debatt låtit landet ingå i en aktiv krigsorganisation under utländskt befäl och med mycket oklara motiv när det handlar om Sveriges vitala säkerhetsintressen. Det här innebär också att Sverige kan bli ett mål för terroristaktioner föranledda av landets engagemang i ett krig som de flesta svenskar sannolikt fortfarande ser som en FN-insats.
Svenska soldater har som bekant dödats i Afghanistan, och den risken har regeringen varit beredd att ta. Agrell går i detalj in på de händelseförlopp som lett fram till att de svenska soldaterna dödats, och det finns mycket som är anmärkningsvärt, inte minst när det gäller bristfällig utrustning och en rotationsordning som betytt att den trupp som varit på plats i Afghanistan nästa hela tiden varit under utbildning eller i träning i stället för att vara fullt färdigutbildad och beredd på de risker man möter. Svenskarna har blivit intrasslade i olika befälsordningar, amerikanska, tyska, engelska, och insatta i uppgifter som gått utöver vad som borde kunnat förväntas.
I en epilog med den talande titeln ”Kriget som bara blev” skriver Agrell:
När den svenska kontingenten genom order förmedlade ner längs den USA-ledda alliansens kommandokedja, växlade över till upprorsbekämpningens offensiva operationer och landet därmed de facto deltog i ett krig var sanningen det första motstånd som framgångsrikt nedkämpades. Krigets universella avdemokratiserande krafter började här ge sig till känna och detta utgör en av den svenska Afghanistaninsatsens viktigaste lärdomar, inte i första hand för politiska instanser och myndigheter utan för en svensk självförståelse av krigsdeltagandets följder.
Tänkvärt, men jag tycker att man måste betona vilken funktion svenska politikers och myndigheters flykt undan sitt informationsansvar och brist på transparens när det gällt besluten kring den svenska Afghanistaninsatsen haft när det gällt att ge ytterligare utrymme åt de avdemokratiserande krafter som Agrell pekar ut.
