[181210] Det handlar om pengar, makt och skrupelfri kapitalism på två av Göteborgs stadsteaters scener nu. Medvetet eller inte så fungerar den ena föreställningen som en språngbräda till den andra som exempel på den kapitalistiska utvecklingen, vilken åskådliggörs i ett absurt skådespel på Backa teater.
Backa Teater har för sin föreställning utgått från Greklands förre finansminister Yanis Varoufakis’ bok Vad vi pratar om när vi pratar om ekonomi, om kapitalismens historia för ungdomar. Den har jag inte läst och kan därför inte relatera till. Men den har i alla fall inspirerat Stefan Åkesson och regissören Anja Suša till en fantasifull och illustrativ föreställning, som i en absurd och rapsodisk, om än lite rörig, spelstil följer ekonomins och penningens historia från människans urtid till idag, där kunskapen om att odla beskrivs som murbräcka in i ett kapitalistiskt tänkande. Klanvälde, räntesystem, kolonialism, bankvälde, finansmän med mera åskådliggörs i ett kabaréliknande koncept. Skådespelarna, var och en med olikfärgade peruker, lotsar publiken fram genom den ekonomiska utvecklingen.
Bild: Ensemblen på Backa Teaters föreställning Vad vi pratar om när vi pratar om ekonomi. Foto: Ola Kjelbye
Tempot är högt, som vore de figurer i en animerad serietidning med ett överdrivet minspel och yviga gester. Bland de medverkande också husmusikerna Stefan Abelsson och Mats Nahlin, den senare i dubbla roller som aktör och pianist. Musiken är skriven av Igor Gostuški, förutom ett antal sånger om ekonomi med text av Bertolt Brecht till musik av Hans Eisler, som Igor Gostuški arrangerat.
Det hela är konsekvent och välgjort och stundom väldigt roligt och tänkvärt. Publiken släpps heller inte iväg utan att själv var och en ha fått ta ställning i en krisfråga. Bättre draghjälp till en lektion i ekonomisk historia lär en gymnasielärare knappast kunna önska sig.
På Göteborgs Stadsteaters lilla scen begås lite senare samma dag premiär på en föreställning med titeln Om tyranni. Den är inspirerad av en annan bok, men har egentligen bara titeln gemensamt med historieprofessorn Timothy Snyders bok Om tyranni, som har undertiteln tjugo lärdomar från tjugonde århundradet. Den skrev han som reaktion på den chock han fick när det amerikanska folket mot hans förmodan valt Donald Trump till president och ser därmed en fara för återgång till tyranniet, envåldshärskandet.
Vad regissören Carolina Frände valt att göra är dock inte att direkt illustrera de hot som framställs i Snyders bok.
Det som möter på stadsteatern är mer exempel på en grävande journalistik, som sällan förekommer i dagens kommersiella medier, här dock med hjälp av uppgifter från en källa som tidigare lär ha varit reporter på Göteborgsposten.
Med en ensemble på fem skådespelare har Frände, medvetet eller inte, tagit vid ungefär där Backa teaters pjäs slutar, för att ge ett tydligt exempel på en den aggressiva kapitalismens skadeverkningar och en riskkapitalists skrupelfria härjningar, som ett väl så starkt hot mot demokratiska värden, värden som garanteras av flerpartisystem, institutioner, lagar och föreningar.
Vi får tänka oss en affärsvärldens doldis, Peter G Granberg (död 1999), med tydligen osedvanlig förmåga att värna sin anonymitet. Med början i Göteborg och sedan vidare ut i världen via apartheidregimer i Afrika till vidare kontakter, som herrar Putin och Trump (alltså innan han blev president), med mera beskrivs bygget av ett eget ekonomiskt imperium. Problemet är att teater inte är som att läsa en bok. Skådespelarna läser sina repliker, eller snarare berättelser, innantill, mer som ett föredrag än som teater, dock med något enstaka dramatiserat parti. Det är mycket text och mycket information av tungt innehåll, många årtal och namn som slungas mot publiken.
Samtidigt pågår ett märkligt experiment med en labyrintliknande scenografi av plywoodskivor med stansade figurer i som skådespelarna använder som bildskärmar och i övrigt förhåller sig till. En efter en lösgörs figurerna och blir till pusselbitar i tredimensionella konstruktioner som byggs samman allt eftersom berättelsen fortlöper. Till slutscenen blir de till en figur av en noshörning av det slag som också används på teaterns affischer för att symbolisera något som man fritt får tänka sig. Som teaterform är konceptet inte särskilt framgångsrikt.
Denne Granberg, fiktiv eller inte, blir till en affärsman i mängden i den råa kapitalism som vi ser allt värre exempel på idag. Han överträffar knappast det avslöjande som visades nyligen i Public Service-programmet Uppdrag granskning, som beskrev hur bankanställda, med uttalat förakt för det demokratiska systemet, kunnat plundra europeiska skattekonton på osannolika tusentals miljarder kronor, innan det system som möjliggjorde detta blev avslöjat.
Historien om Granberg må kunna ifrågasättas men inte historiens rimlighet. Det här handlar ju ändå om teater. Men hur hamnade nu regissören Carolina Frände på det här spåret och varför ändrades inte titeln på verket, när det inte längre kan ses som en dramatisering av boken Om tyranni?
Amerikanen Anthony Snyders tredje kapitel, Akta dig för enpartistaten, i boken Om Tyranni har som inledning en text som lyder:
”Partierna som skapade om staterna och undanröjde rivaler var inte allsmäktiga från första början. De utnyttjade ett historiskt ögonblick till att göra det politiska livet omöjligt för sina motståndare. Stöd alltså flerpartisystemet och försvara reglerna för demokratiska val. Rösta i val på alla nivåer medan du kan. Överväg att kandidera”.
Den råa kapitalismen som ett hot mot demokratin är en fråga väl värd att ventilera och ta på allvar.
