En överraskande tillfälligt vacker blandning

[180521] Jag minns att jag kände, vid Hasse Alfredsons bortgång, när man tog del av nedslagen i hans och Tage Danielssons enastående produktion:
vilken lätthet genomsyrade inte hela deras arbete, vilken sagolik frihet, detta trots i all vänlighet, denna fräckhet utan snusk – så länge sedan det tycktes vara, som var det nu förlorat, för all framtid…

Och så sitter man plötsligt där, på en specialvisning på biografen Roy och kastas huvudstupa in i något mycket snarlikt, inte utan en viss Ruben Östlundspets (det är ju i Göteborg det händer) kidnappad av en förförande road-movie som går på räls…

Team Karl Sterner har byggt en historia på det klassiska temat olycklig kärlek, bröllopet som inte blev av, tjejen som stack. Huvudperson är inte bara den övergivne Johan som har fått ett tågluffarkort av bäste kompisen för att komma i väg mot ett okänt ingenstans där livet står och väntar på nytt – det är också den hela tiden närvarande kvinnan han inte längre kan få, vilket inte heller visar sig vara helt med sanningen överensstämmande, men det kan vi för tillfället lämna därhän…

Så uppstår det längs vägen en serie möten, det ena mer random än det andra, slumpen får den arme unge mannen i sitt våld och hur det slutar? Förhållandevis lyckligt måste man säga, i vart fall befriat från den förlamande chock som var utgångspunkten för hela historien.

Det finns inte ord för med vilken charm, intelligens och humor den förhållandevis enkla berättelsen blivit gestaltad på film! Och när regissören under efterföljande frågestund berättar om de omständliga processerna för att erövra ekonomiskt stöd för en produktion som denna, inser man också sambandet mellan förmågan att övervinna byråkratin och det formspråk som gör filmen så sällsynt levande.
Som han uttryckte det: för att få stöd till en filmproduktion måste du ha minst två filmer i ryggen. Hur dessa två skall komma till får man själv hitta lösningen på, men däri ligger faktiskt en av den konstnärliga processens viktigaste hemligheter i fråga om sträng individualitet och full självständighet i förhållande till institutionen.

Det som Svenska Filminstitutets vd Anna Serner inte förstår, när hon ställer det bakåtsträvande förslaget att kvinnliga regissörer skall förökas genom hot. Ges de inte hälften av tillgängliga medel kan manliga motsvarande se fram mot yrkesförbud 2020!
Men vilka kvinnor är det som kan tänkas gynnas av en sådan ordning? De som på allvar lever i skuggan av tillvaron? Knappast. Snarare skulle det bli den grupp karriärfeminister som inte visat sig hålla måttet och som genom statligt ingripande skall beredas möjligheter till att producera det som bara den egna klubben skulle intressera sig för.
Så att man kommer stå där med lång näsa och kanske fråga sig, fritt efter Karl Gerhard: vart tog alla manliga genier vägen och var kommer alla medelmåttiga kärringar ifrån?!

Det finns i fråga om konstnärligt arbete nämligen inga sådan genvägar, quick fix som man i dag uttrycker det. Det konstnärliga genomslaget åstadkoms inte av något annat än den individuella motivation och djärvhet som förmår bryta ned hindren för att kunna framträda i full originalitet. Det konstnärliga valet är och förblir ett av de radikala livsvalen, som kräver ansträngning, självförtroende och särbegåvning, det är inte att välja den lätta vägen och det kan inte daddas fram.

Det betyder inte att inte omgivningen skall sträva mot bästa möjliga villkor för ett sådant arbete, god utbildning för en kommande publik att ta del av ett sådant arbete, men att tro att det skulle kunna administreras fram vore att falla offer för en svårt destruktiv illusion.

Filmen med den jättelånga titeln är ett levande bevis på hur det i stället måste gå till, utan en stödkrona och utan självömkan. Ett levande bevis på, att nöden faktiskt kan vara uppfinningarnas moder.

Vi är alla att gratulera.