[180314] En kvinna, en man och deras niomånadersgamla barn. Vaknätter och ammande. Trötthet, blöjbyten och ansvarsförhandlingar. Gnabb och gräl, några glädjestunder inkilade i den slitsamma vardagen. Mitt i allt detta – ett dödsfall. En morgon hittar kvinnan sin man i sängen, blek och livlös. Allt slås sönder, vänds upp och ner, blir något annat.
I romanen Låt oss hoppas på det bästa av debutanten Carolina Setterwall tecknas den krokiga vägen genom mörkrets hjärta, genom den sorgeprocess som uppstår när det otänkbara händer just i det skede av livet när allt pågår som starkast och intensivast. ”Du är så död en människa kan vara och jag kan inte vara kvar i rummet längre.”
Hur kommer man igenom sorgen? Hur återuppbygger man ett fungerande liv när allt ligger i spillror och gör så ont? Inte minst skulden värker inom huvudpersonen Carolina. Varför grälade och gnölade hon på sin man? Varför visade hon honom inte mer hänsyn, omtanke och kärlek i livet? Hans hjärta brast oväntat efter en hård arbetsperiod och ett pressat schema. Kunde hon bidragit till det?
I romanen skildras sorgeprocessen skarpt och hudnära. Stilen är konkret och berättelsen blir därför speciellt drabbande. Tydligt gestaltas vad som händer den morgon då den älskade mannen Aksel hittas död och forslas bort från den gemensamma lägenheten, liksom bestyren som följer – att rensa ut garderober, amma när kroppen domnat av sorg och ständigt förhålla sig till de smärtsamma minnena som rinner genom medvetandet.
Berättelsen inleds med det oväntade dödsfallet, därefter sker kronologiska förflyttningar från tiden då paret träffades och fram till en samtid präglad av dragkampen mellan den frätande sorgen och livet som måste levas vidare på ett fungerande sätt, inte minst för den lilla sonens skull.
Avskalat, uppriktigt och drabbande gestaltas sorgen, en process som inte går att inrymma i de sedvanliga fyra faserna – chock, förnekelse, bearbetning och nyorientering. För både livet och sorgen är mer komplexa än att de ryms i färdigsnickrade teorilådor. Nyanser, pendelrörelser och ovissheter ges istället plats, en brokighet som är livet, speciellt då grundvalarna rasar.
Skildringen är lång, detaljerad och en mångfald händelser travas på varandra. Önskas något kort, snärtigt och färdigförpackat, en bruksanvisning i sorgearbete med sedelärande slut, är det här inte rätt roman. Istället bjuds en rik, uppriktig och drabbande skildring av sorgens många dimensioner.
