[171015] Gunilla Thorgren var under många år en av de mest framträdande personerna i den moderna svenska kvinnorörelsen och i den radikala samhällskritiska rörelse som bland annat tog sig uttryck i den klientorienterade tidskriften Pockettidningen R.
Nu har hon föresatt sig att gå till botten med hur den historiska bakgrunden till nedvärderingen av kvinnor ser ut, och då är det förstås religionen, främst kristendomen, som hamnar i skottgluggen för analysen i hennes bok Guds olydiga revben.
Gunilla Thorgren lusläser Bibeln och en mängd andra skrifter med bäring på hur förhållandet mellan religion och diskrimineringen av kvinnor sett ut och beskrivits genom historien. En första fråga som inställer sig är förstås om kristendomen i dagens läge fortfarande kan tillskrivas betydelse när det gäller de uppenbara orättvisorna i relationen mellan män och kvinnor, t ex på arbetsmarknaden, där kvinnolöner systematiskt är lägre än manslöner och där kvinnodominerade yrken systematiskt undervärderas.
För Gunilla Thorgren är svaret givet, tvåtusen år av förtryck, förtal, förnedring, kan inte bara skyfflas undan, särskilt inte när religionerna och kyrkorna fortfarande gör anspråk på både respekt och inflytande. För egen del tycker jag det är ofattbart att kvinnor vill bli präster i den kristna kyrkan med dess långa tradition av förakt för deras kön. För att inte tala om dess allmänna förnuftsvidrighet, som borde få varje tänkande människa att med avsmak vända sig bort.
Till det kommer kyrkans obotliga fjäskande för de rika och mäktiga, som alltså borde stå helt i strid med dess egen lära, där fattigdomen (ibland, i sällare stunder) betraktas som en dygd. Att se ärkebiskopens och hennes guldsmidda subalterners krypande uppslutning kring varje bröllop och dop i kungafamiljen stämmer verkligen till eftertanke. Har kyrkan över huvud taget förflyttat sig från de grundvärderingar som en gång formade den, när den tillkom för att ge övernaturlig legitimering åt ett patriarkaliskt klansamhälle?
När Gunilla Thorgren påbörjar sitt arbete med boken får hon av en vän rådet att ta hjälp av en präst, därför att texterna i Bibeln och från hela den långa kyrkohistorien måste tolkas, det duger inte att bara utgå ifrån att det som står på raderna också är det som menas, det finns i dessa särskilda texter alltid en tolkningsdimension som man måste vara exegetiskt bevandrad för att kunna avkoda. Jag tycker att Gunilla Thorgren gör det enda rätta: hon utgår ifrån att det som utsägs i texten är det som menas. En lång, lång, texttolkningstradition inom de kristna kyrkorna har till exempel ägnats betydelsen av att Eva tillverkades av Gud med ett av Adams revben som råmaterial. Borde inte bara detta enkla faktum vara tillräckligt för att visa att kvinnan är en bifigur till mannen, och utlämnad till ett beroende av honom? Absolut är det så, menar nästan tvåtusen år av anspråksfullt kyrkligt texttolkande, i vanlig ordning helt utan något som helst sakligt stöd. Hur skulle ett sådant för övrigt kunna finnas när det handlar om en gammal saga utan någon som helst förankring i den empiriska sinnevärlden.
Eva ställs ofta i den kyrkliga traditionen mot Maria, Jesus mamma. Eva är syndig och allmänt bedrövlig, bara en sån sak som att hennes svaghet lett till att Adam och hans efterkommande män måste arbeta ”i sitt anletes svett” och kvinnorna i hennes olycksaliga efterföljd måste ”föda sina barn i smärta”. Elände, elände. Maria däremot, var ju faktiskt mor till en av den kristna lärans tre manliga gudomliga figurer, Gud, Den helige ande och Jesus då. Det vore ju hemskt om Maria skulle vara en sketen Eva. Nej, i stället fick hon bli en helig jungfru, hon skulle alltså ha fått barn utan att ha pippat med någon man. Att just detta skulle vara heligt är ju rent ut sagt löjligt, och det finns ju i dag en del vacklande teologer som menar, hm, hm, att Maria nog skulle kunna ha haft nån slags samlag. Och då förstås, i all ärbarhet med sin trolovade eller, ve och fasa, som våldtäktsoffer.
Gunilla Thorgren trampar sig kavat fram genom kristenhetens idéhistoria. Ett långt kapitel ägnar hon åt den kvinnliga beginrörelsen under medeltiden, en egalitär gemenskap som spred sig över Europa, och bidrog med mycket gott till den tidens av hunger och sjukdomar plågade värld. Tills, förstås, någon maktfullkomlig stolle på påvetronen fick nog och inledde en av dessa otaliga förföljelser av kvinnor som hör till den kristna kyrkans mest framträdande verksamheter.
Nå, men blev det inte bättre när reformationen kom och den gamla kyrkan utmanades av Luthers krig mot en degenererad organisation, där försäljningen av syndaförlåtelse var en affärsmässig kärnverksamhet. Alls icke. Luther var lika fördomsfull när det gällde kvinnor som den påvestat han bekämpade. Prompt deklarerade han, med stöd i Bibeln, att mannen är kvinnans huvud och att hon bara har att finna sig i vad männens gemenskaper beslutar för hennes del.
Ett av de mest avskyvärda inslagen i den kristna förföljelsen är att enskilda kvinnor alltid ställdes mot ett system av ideologisk maktfullkomlighet där hon fick stå till svars för allt från Evas avvikelser till det enkla faktum att hon hade mens och därmed var oren. Detta förhållande ändrades inte alls genom reformationen. Ett annat sätt att uttrycka det är förstås att Luther insåg den reella makthierarkins bistra betydelse, precis på samma sätt som alla andra män gjort som traderat de bisarra kristna föreställningarna: du kan inte utmana den världsliga makten, men du ska inte känna dig maktlös, för över kvinnor (och barn) har du alltid en gudomligt legitimerad rätt att bestämma.
Ja, om påven och diverse ärkebiskopar hade något vett borde de krypa till korset och erkänna att deras auktoritet bygger på en svinaktig irrlära, som sedan länge förlorat sin socialt ordnande betydelse. Sedan borde de, om de fortfarande har tron, ägna sig åt botgöring för att sona den skuld deras organisation dragit på sig för den fruktansvärda terror den utsatt kvinnor för genom århundraden. Gunilla Thorgren kan naturligtvis inte förbigå häxprocesserna. Vad finns det efter dem över huvud taget för ursäkt för de som fortfarande bekänner sig till kristendomen och agerar inom kyrkan. De borde skämmas. Och kom inte dragande med någon antiintellektuell förlåtelseteori. Ni är lika skyldiga som inkvisitorerna var, så länge ni håller fast i er irrlära Hör du det, Antje Jackelén?
Gunilla Thorgrens bok är viktig genom sin ambition att gå till botten med de idéhistoriska traditionerna bakom åtminstone en central aspekt på hur en fortvarande misogyni vuxit fram och traderats genom historien. Den är dock inte invändningsfri, och då syftar jag givetvis inte på vad obotfärdiga kristna kan ha att komma med. Boken är för citattyngd, och ofta är kommentarerna till citaten lite i överkant entusiastiska på bekostnad av en mer kallhamrad analys. Skillnaderna i sakligt hänseende är däremot inte så stora att den huvudsakliga argumentationslinjen bryts.
