[150208] Åsa Gustafsson och Helena Gezelius bjuder på en dryg timmes faktatryfferad och humoristisk sketch på tema mens. Egna erfarenheter och nutidsenligt rollbyte serveras med träffsäker komik. Framför allt män borde skynda till Hagateatern.
Mytbildningen eller snarare okunskapen om fertila kvinnors månatliga blödningar har frodats ymnigt sedan antiken, med lite förnuft och mycket oförnuft. När publiken släpps in på Hagateaterns scen görs det till ackompanjemang av röster som citerar ur Tredje Moseboks kapitel om de lagar som gäller orenhet och rening med fokus på menstruerande kvinnor, något som legat kvinnor i fatet ända in i vår tid. Att tala om mens upplevs som något av det mest tabubelagda inom den privata sfären. Något som den här föreställningen kan tänkas motverka. Och det kan ju vara på tiden.
Idag menstruerar kvinnor betydligt längre än för något hundratal år sedan. Det börjar tidigare, kvinnor föder i allmänhet färre barn och klimakteriet infinner sig senare. Alltså längre menstruerande perioder. I stället för att vara oändligt tacksam för att denna ofrånkomliga del för fortplantningsförmågan dröjer, vittnar Helena i föreställningen om att flickor redan i 13-årsåldern oroligt väntar på att få mens för att inte skilja sig från väninnorna. Med disciplinerad komik bjuder så scenens två kvinnor i åtsittande svarta lekdräkter på en genomgång av senare tiders mensskydd utan att gå in på vad som användes före den mjuka bomullens tid. Framför allt har de sedan tagit fasta på att förklara de hormonella svängningar tillika humörsvängningar som gett upphov till det nedlåtande epitetet ”hysterisk” som psykologisk beskrivning på kvinnor.
Det blir till en utlevelsefull, stundom farsartad lektion i menscykelns olika faser. Med tejpade kurvor på golvet illustreras de hormonella stadier som orsakas av en samverkan mellan östrogen och progesteron. Stundom tas tillflykt till det skåp, mensgarderoben, som är scenens enda rekvisita, vit utanpå, blodröd interiör, varur det alltså är dags att kliva ut, som ur andra könsrelaterade garderober. Ett par gånger klipps sammanhanget av med att Åsa Gustafsson, likt ett mantra, muttrar något om att SD måste ut ur riksdagen. Kopplingen till föreställningens tema blir något oklar.
För kvinnor blir väl i övrigt denna menslektion något av en bekräftelse, även om de besvär, som med ett mer eller mindre galghumoristiskt allvar beskrivs, kan skilja sig stort från kvinna till kvinna. För män kan föreställningen snarare skapa insikt i en del av livet som bara indirekt tillkommer dem, som en del av fortplantningsförmågan det ogärna talas om.
Men tänk om det varit tvärtom, att det varit männen som menstruerat? Ett sådant tankeexperiment får publiken sig till livs som ett omisskännligt skrattpiller av Åsa Gustafssons överdådiga komik. Iförd skägg och försedd med ett stort föreläsningsblock illustrerar hon inlevelsefullt hur ett mensskydd för manligt könsorgan skulle kunna se ut och fungera. Mens kommer att ges också som skolföreställning och jag tänker mig att en och annan lärare tacksamt tar emot denna möjlighet att med både humor och fakta få lite draghjälp i sexualundervisningen.
