[150201] 
Civilsamhälle är ett begrepp som används allt flitigare i den politiska debatten. Möjligen kan det fungera en ersättning för det alltmer borttynande välfärdssamhället, men det stämmer kanske inte helt. Hur ser vi svenskar på fenomenet?
Som man skriver i senaste SOM-rapporten är begreppet civilsamhälle mer etablerat i den engelskspråkliga världen. Men det är egentligen inte synonymt med begreppet välfärdssamhälle. I civilsamhället är det verksamheter av både individer och organisationer som hjälper varandra, i välfärdssamhället är det samhällets institutioner som ombesörjer mycket av detta. Folkrörelser blev den svenska formen för stöd från medborgare till medborgare i olika former, ett stöd som i växande omfattning övertogs av staten (inklusive kommuner och landsting).
När nu begreppet civilsamhälle dyker upp i den svenska debatten kan det vara ett uttryck för att samhället har släppt på många av sina tidigare uppgifter. Hur reagerar vi på detta paradigmskifte? Statsvetarna Edvin Boije och Mattias Ottervik har undersökt några frågeställningar som rör detta.
Grunden för välfärdssystemet kan sägas vara den breda anslutningen till föreningar av olika slag. Många är fortfarande anslutna till ideella föreningar, men vi ser också en tilltagande professionalisering av föreningslivet. Medlemmarna skiktas i en sådan process. I exempelvis Greenpeace delade man från början upp medlemmarna i aktiva (aktivister) och passiva (finansiärer).
SOM har en långtidsstudie om föreningsaktivitet från 1986 som nu följs upp av Boije och Ottervik. Här ser man en tydligt sjunkande föreningsaktivitet i idrotts- ovh friluftsföreningar, fackliga organisationer politiska partier. Även miljöorganisationer följer denna trend men inte lika tydligt, de har rentav ökat under det senaste decenniet.
Den försvagning av folkrörelsesverige som den sjunkande medlemsanslutningen innebär har lett till att de politiska partierna har fått problem att fylla sina listor inför allmänna val, inte bara för Sverigedemokraterna utan mer generellt. Samtidigt har organisationerna professionaliserats i allt högre grad, vilket antagligen dämpar intresset att aktivera sig i en medlemsorganisation. Ett uttryck för det är att makten i de politiska partierna alltmer flyttat uppåt i hierarkin.
I SOM-undersökningen görs även en demografisk undersökning av de föreningsaktiva. Bland alla medborgare är bara två procent medlemmar i en invandrarförening. Det är betydligt lägre än andelen invandrare, vilket pekar mot att det svenska föreningslivet är speciellt i internationell jämförelse. Kanske är det just att civilsamhället är annorlunda här!
Bland idrotts- och friluftsföreningar är något fler män än kvinnor medlemmar, 38 respektive 32 procent. Benägenheten att bli medlem här stiger idag med utbildningen, medan det under mellankrigstiden snarast var det omvända. Överraskande är väl att de flesta av dess medlemmar är mellan 30 och 60 år gamla. Speciellt bland idrottsföreningar kan man väl anta att föreningsaktiva sjunker med stigande ålder. Någon uppgift om detta redovisas inte i undersökningen.
Tror du på gud? är en annan av frågorna. Inom idrotts- och friluftsföreningarna svarar de flesta nej, medan något fler är gudsbejakare inom kulturföreningarna. Bland invandrarföreningarna är majoriteten gudstroende överväldigande.
Vad betyder det att medlemsanslutningen överlag är sjunkande? Boije och Ottervik pekar på de positiva effekter föreningarna haft på flera plan i samhället. Men samtidigt finns idag andra sätt att organisera sig, även om det sker i lösare former. Värre är de tecken på skiktning av befolkningen som kan anas. Ökade klyftor i samhället på alltfler plan blir till slut ett gift för hela befolkningen.
