[150102] 
Den järnrörsskandal som drabbade Sverigedemokraterna skulle gå som ett jordskalv igenom vilket annat parti son helst. Istället blev SD starkare. Så vilka är då stödtrupperna till partiet?
Sverigedemokraterna hade sommaren 2010 ännu inte kommit in i riksdagen men har vuxit som en raket och fick vid valet samma år 5,7 procent av rösterna. Järnrörsskandalen, där bland andra de ledande figurerna Kent Ekeroth och Erik Almqvist på stan i Stockholm hotade komikern Soran Ismail, inträffade på hösten 2012 och skulle alltså kunna påverka röstetalen för SD i höstens val. Istället gick de fram till närmare 13 procent.
Anders Sannerstedt är statsvetare från Lund och en av samhällsvetarna i landet som bäst känner till hur det ser ut bland sympatisörer till SD. Han har för SOM:s räkning undersökt frågan och konstaterar att sympatisörer till högerpopulistiska rörelser i Europa skiljer sig en del från genomsnittsväljaren. Det betyder normalt yngre, relativt lågutbildade män, som känner sig utanför och politiskt missnöjda. Många gånger med extrema åsikter. Betraktar man SD-anhängarna med det filtret är det väl inte konstigt att järnrörsskandalen inte betydde något än möjligen till partiets fördel.
De senaste valunderökningarna visar dock att andelen kvinnor bland sympatisörerna ökat svagt. Det verkar därför som att SD:s systematiska arbete riktat mot olika väljargrupper varit framgångsrikt. Samtidigt tycks de ha ett starkt stöd inom väljare under 30 år. Åsiktsvindarna inom denna åldersgrupp har haft en tendens att ändra riktning ganska snabbt, så där kan nog inte SD vara säkra på stödet framöver.
Det bubblar även på landsbygden. I det normalt röda Norrland har SD gjort flera tydliga inbrytningen. I kommunalvalet 2010 i Fagersta (Västmanland) fick V 55 procent av rösterna, i senaste valet backade partiet till 30 procent medan S gick framåt och även SD gick starkt framåt och fick 12 procent. Alla partier har nu lärt att Sverige med starkt krympande landsbygd trots allt inte bara består av de tre storstäderna. I den nuvarande SOM-undersökningen, som bygger på intervjuer hösten 2013, fick SD 12 procent av sympatierna på landsbygden.
Det ligger väl nära till hands att tolka sympatisörerna som missnöjda med hur välfärden har utvecklats under de senaste decennierna. Samma ståndpunkt har många andra av oss väljare. Detta missnöje försöker de sedan knyta an till partiets kärnfråga, den om invandringen. Kopplingarna går i konservativ riktning och här hoppas de att kulturarvet ska bli ett kitt i SD:s världsbild.
När Anders Sannerstedt undersöker hur sympatisörerna ser på sig själva i samhället, svarar de som folk gör som mest. De är inte mer missnöjda än andra. Hans slutsats blir här att SD:s anhängare är som vilken Medelsvensson som helst. När han undersöker hur de placerar sig på en höger-vänster-skala blir resultatet att SD:s anhängare placerar sig i mitten.
Anders Sannerstedt drar slutsatsen att SD kan betecknas som ett mittenparti. Lite hårdraget, skulle jag vilja säga. Man måste fortfarande göra skillnad på parti och sympatisörer. Den utbrände och sjukskrivne partiledaren Jimmi Åkesson har ansträngt sig för att få SD att framstå som vilket – mittparti – som helst. Nu när inhopparen Mattias Karlsson och andre vice talmannen Björn Söder pratat ideologi har det handlat om att minoritetsgrupper i Sverige ska definieras som icke-svenskar med en egen nationalitetstillhörighet.
Det var så judarna i Tyskland kom att bli icke-tyskar och det var så man skapade konflikter rakt igenom familjer i Jugoslavien. Man kan befara att järnrören inte för gott är undanstoppade om vi inte kan kanalisera ett berättigat politiskt missnöje åt annat håll.
