[130111] Orientering kan ses som en ”övertydlig metafor för tillvaron”. Och orienterare tycks ha ett särskilt språk för sina naturupplevelser längs banan, med obestämd form som abstraherar det koncentrerat iakttagna: ”Passerade tigande gård med rostande traktor i kanten av igenväxande inäga”. För löparen är naturen också en skog av tecken på väg mot skärmarna.
Må vara att journalisten och förre kulturredaktören på TCO-tidningen Sverker Tirén nog är en ovanligt filosofisk och reflekterande orienterare sedan barnsben. Han bemödar sig ändå att exakt fånga mentaliteten i OK Sparta, den fiktiva omskrivningen för en stockholmsklubb med nästan samma namn. I Sluta med din förbannade idrott försvarar han idrottarens irrationella vurm mot samhällets dubbelmoral: de allra flesta bryr sig om idrott, åtminstone landskamper, i finkulturella sammanhang får det inte erkännas. När huvudpersonen Torne enligt sin personlighets logik våndas över misslyckanden och halvmissar, ibland tjugo år gamla, stämmer omgivningen upp detta vrål av leda vid hans resultatgrubbel: sluta då ! Empatin har sina gränser; detta är också ett av romanens teman.
Orientering erbjuder självständighet i gemenskap, ständiga avgörande vägval, svårigheter som kan varieras efter deltagarnas förmåga, ett slags naturupplevelser som också glimtvis kan bli rena och starka. Den omgivning som någon gång tar avstånd är inte alls helt oförstående. Hustrun Mona orienterar någorlunda på egna villkor i denna tills nyligen så helt mansdominerade sport, sonen Mikael gör det med stor framgång, Tornes bröder deltar ofta.
Men Torne har bevekelsegrunder som också bara är hans: vid de kraftiga svängningar från depression till lätt mani han upplever, hjälper honom den fysiska utlevelsen både upp ur mörkret och ner från sömnlös, splittrad överaktivitet. Därmed räddas hans självständighet från ensidigt medicinberoende. Strax före pensioneringen har han drabbats av prostatacancer som han grubblar mycket mindre över än gamla tävlingsresultat. Också här räddas oberoendet in i fortsatt fysisk ansträngning, lite ovanlig för åldern.
Romanen är en växelsång mellan Torne, hans dagboksanteckningar genom livet som knappast är dolda och därför läses av hustrun Mona och hennes reaktioner på dessa. Ur denna dramaturgi växer en intrig i svensk nutidsvardag som laddas oerhört av Tornes reflektioner. Här finns en sällsynt exakt återgivning av det maniska klimatets associationstäthet, en självironisk humor som laddar även triviala minnen, fristående novellartade berättelser som den om en fantasi om livräddning i fjällvärlden. Den frammanas för att imponera på en intresserad kvinna. Här finns också mycket personligt behandlade läsefrukter där P O Enquists Sekonden har en särskild plats men Alan Sillitoe med The Loneliness of the Long-Distance Runner inte glöms och Ivar Los Jag tvivlar på idrotten rentav får schavottera.
Ju längre texten framskrider, dess starkare framhävs intrigen i nutid fram mot en oerhört dramatisk och gripande kulmen. Denna utvecklingslinje från förströdda minnesfragment med reflektionsturbo till alltmer sammanhållen intrig ger en stegrad läsupplevelse som inför verkligt stor litteratur.
Detta är Tiréns debut som skönlitterär författare, en storartad samling efter ett livs nära förhållande till olika slags skrivande. Hans hållning sammanfattas väl i den ironiska blinkningen mot Stig Dagerman:
Depressionen har sju askar och i den sjunde ligger en penna.
