[120306] I sin självbiografii framstår Julian Assange som en klassisk nörd, som tagen ur TV-serien Big Bang Theory. En person med ett annat operativsystem än de flesta. En med en säker diagnos. Aspergers Syndrom. Det är också delvis det som förklarar varför han agerar och handlar som han gör. Det och en uppväxt som är motsatsen till vad han hade behövt.
En kringflackande uppväxt med en flummig hippiemor är inte den trygghet en person med asperger behöver. Trygghet, stabilitet och förutsägbarhet är det väsentliga. Men Julian Assange tycker att han haft en bra uppväxt. Det tycker de flesta personer med aspergers om det bara blir lämnade ifred och inte pådyvlade en massa saker. Lämnad i fred blev Assange, men trygghet, stabilitet och förutsägbarhet fick han inte.
Den personlighet som Assange därvid utvecklade, ensamvarg utan träning och förmåga på att avläsa och tolka andra människor, rädsla och paranoia parad med starkt rättvisepatos skapade en person som litar på vem som helst samtidigt som han är rädd för allt och alla, en person som inte klarar att försörja sig eller göra sådant som han inte vill göra. Som gjort för att gå åt helvete med andra ord.
Bilden av Julian Assange som vuxen präglas av barndomen och bristande social träning och kompetens. Han är övertygad om sin egen överlägsenhet, att han alltid har rätt och gör rätt. Att makten är ute efter honom, att han är en gerillakrigare med makt att förändra. Nästan lite storhetsvansinne och det är uppenbart att han överdriver sin egen och Wikileaks betydelse. Det är också uppenbart att han i grunden saknar politisk kunskap. Han drivs inte av politisk vilja att förändra utan bara av fixa intressen och rättvisetänkande. Det senare är naturligtvis bra, men räcker inte. Han verkar inte i samhället vilket ju krävs för att man ska kunna förändra utan försöker att verka bredvid samhället. Det kan lätt få en person att agera utanför de ramar som kan fungera. Steget till rättshaverist förefaller inte långt.
Men de egenskaper Julian Assange utvecklat gör honom också till ett lätt offer för andra. Han litar på folk och förstår inte när det är olämpligt (några av hans svenska kontakter är ju direkt olämpliga för en politisk? aktivist, exempelvis Israel Shamir och dennes son) med kontakter eller när någon utnyttjar honom. Därför kan han mycket väl vara helt övertygad om att han också gjort allt rätt med de två kvinnor i Sverige som anmält honom för våldtäkt. Att han sen irrar in sig i ett förvirrat resonemang om svensk så kallad statsfeminism visar tydligt hur lite han faktiskt begriper av verkligheten. Assange klarar inte av att tolka andra människor och deras känslor på ett riktigt sätt och det är uppenbart genom hela biografin.
Så är också själva biografin ett exempel på hur Assange blir utnyttjad av andra som han litat på. Han vill i slutändan inte ge ut den, men den ges ut ändå eftersom det redan finns ett kontrakt. Biografin beskriver en man som är alltför självupptagen och nördig för att egentligen vara intressant. En man som faktiskt har svårt att klara sig i världen, men som ändå lyckats åstadkomma något på grund av envishet, rättvisepatos, enkelspårighet och oförståelse av omvärlden. Det är en obarmhärtig bild av en man med problem att fungera i ett krångligt samhälle. Den borde inte ha getts ut. Förloraren på biografin är Assange själv och det insåg han, men försent.
Är boken läsvärd? Kanske. Men jag skulle inte slösa pengar på den.
