[061207] Det skrivs väl en del populärvetenskapliga böcker idag, men de letar sig inte fram till allmän kännedom lika mycket som för 25 år sedan. Kanske kommer en ny våg av litteratur inom en nära framtid, nu när fokus har skiftat från fysik till biologi och miljö? Klimatförändringarna ställer oss inför helt andra frågeställningar än de om universums struktur. Eller går de möjligen att förena.
Lite oväntat hamnar en bok i mitt knä skriven av astronomen Ulf Sinnerstad. Astronomi har satt våra sinnen i brand ett flertal gången genom århundraden. Som när Einstein formulerade sina relativitetsteorier eller när Neil Armstrong landsteg på månen. Men den teoretiska fysiken närmast sög anden ur astronomin när det visade sig att man kanske inte ens på kosmologisk nivå kan finna stöd för den strängteori som försöker förena alla naturkrafter i en enda teori. Teorin om allt, som man också brukar säga.
Ulf Sinnerstad går igenom ett antal välkända vetenskapliga domäner; om grundvetenskap, om matematik, om jorden, om universum osv. Kapitlen är var för sig uppbyggda på samma sätt som andra redan långt tidigare har skrivit hela böcker om, men jag anar att Sinnerstad har ett ännu inte presenterat syfte med sin bok. Mot slutet av boken bryter han mot det vetenskapliga tabut att blanda in det mänskliga subjektet i beskrivningen av världen. ”Kanske kan man sammanfatta hans åsikter med att materien vore meningslös utan liv”, skriver Sinnerstad och fortsätter: ”Det är livet som ger universum mening – eller rättare: det är vi som försöker ge universum mening!”
Redan i ett tidigt kapitel om matematik har man anledning att fundera över betraktarens förhållande till den omgivande världen. Ett fåtal axiom ligger till grund för matematiken. Exempelvis: Genom två punkter går det bara att dra en rät linje. Eller: Om A är större än B och B är större än C, så är A större än C. Det är med våra sinnen vi har skapat dessa regler som matematiken utgår ifrån. Efter 1 kommer 2. Det finns en ordning. När vi betraktar världen med samma ögon kan vi beskriva den med matematiska formler. Kanske är det då inte konstigt att dessa formler är så estetiskt tilltalande? Varför skulle annars gravitationskraften i Newtons teori avta med exakt kvadraten på avståndet till en himlakropp? Varför exponenten 2 istället för 2,12? Vilket himla räknande det skulle bli med den senare formeln.
Resultatet är att beskrivningen av världen sker utan att vi tycks vara inblandade. Himlakropparnas position kan åtminstone i enklare fall räknas ut både före och efter vår egen tid i livet. Hela den moderna naturvetenskapens historia har alltsedan Johannes Kepler och samtida varit en kamp för objektivitet. Men subjektet har inte gått att helt förtränga.
Einstein uppfattades som konservativ när det gällde diskussionerna om hur man ska förstå naturens uppträdande i mikrokosmos. I debatter med dansken Biels Bohr återkom han med flera invändningar mot det slumpartade uppträdandet av vissa fenomen, alltid med resultatet att Bohrs tolkningar vann. Men till slut ställde Einstein en fråga som först nyligen har fått ett svar.
Kvantmekaniskt finns det partiklar som har vissa kvantvärden även om partiklarna splittras i två. Om ursprungspartikeln har en inre rotation, kallad spinn, är värdet på det sammanlagda spinnet detsamma efter att en partikel har delats upp i två. Det kräver energilagarna och det är alla fysiker överens om. Om en sådan ursprungspartikel splittras upp i två nya partiklar som far iväg åt varsitt håll och där den ena partikeln har spinn upp, som man brukar kalla det – då vet man att den andra partikeln har spinn ner. Så länge man inte gör någon mätning vet man inte vilken av partiklarna som har spinn upp. Men så fort man gör en mätning på en av dem, vet man med säkerhet vilket värde den andra partikeln har. Här kan två besynnerliga saker hända. Dels avslöjas den andra partikelns värde så fort den ena partikelns värde har undersökts. Hur kan det vara möjligt i en värld där information som snabbast kan ske med ljusets hastighet? Dels har människan med en mätning på en plats påverkat naturen på en annan plats. Det mänskliga subjektet vill alltså inte riktigt släppa greppet om naturen.
Ulf Sinnerstad prövar att föra in subjektet i naturen på ett annat sätt. Han börjar lite försiktigt med att citera Freeman Dyson: ”Ju mer jag undersöker universum och studerar detaljerna i dess arkitektur, desto fler vittnesbörd finner jag för att det i viss mening måste ha känt till att vi skulle komma”. Sinerstads slutsats blir att det är livet som ger universum mening – eller rättare: det är vi som försöker ge universum mening.
Vi skaffar oss modeller av världen som vi själva kan förstå, skriver Ulf Sinnerstad vidare. Därför kan vi inte komma ifrån att all vetenskap i grund och botten också handlar om oss själva. ”Om vårt sätt att uppfatta världen”. Man kan säga att han för in ett svagt subjekt i beskrivningen av naturen och här bygger han broar till bioteknik och genteknik. Eller som han poetiskt skriver i slutet av boken:
”Vår tid är en händelsemättad tid, en brytningstid i livets långa historia här på jorden. En ny art av liv träder nu fram. En art som tillägnat sig den information universum från sin begynnelse burit med sig och som lett till uppbyggnad av allt mer komplexa former. En art som nu använder denna information om livets egen informationskedja för att ta rodret och styra livets utveckling vidare mot idéernas värld. En art som tagit sina första steg ut i världsrymden.”
Anar man ett paradigmskifte i synen på naturen? Åtminstone på ett sätt, tror jag. Naturen är inte längre exploaterbar på det objektiva sätt som den klassiska naturvetenskapliga natursynen tillåter. Resurserna är inte längre outtömliga. För att kunna utveckla en ekologiskt hållbar värld måste det mänskliga subjektet få större plats i beskrivningen av naturen.
[…] mer: Alba, […]