"Välj kön på ditt barn"

Ska vi få välja kön på förhand? Och fastställa faderskap i moderlivet? Nya frågor tränger sig på.

Det är möjligt att med hjälp av fosterdiagnostik (fostervattenprov eller prov från moderkakan) fastställa faderskap tidigt under graviditeten. Vem som är fadern kan i tveksamma fall vara avgörande för kvinnans beslut om hon ska fullfölja graviditeten. Ska hon få hjälp av sjukvården att skaffa denna information?

Det är också möjligt att fastställa kön tidigt under graviditeten. Sker det tidigt blir det möjligt för kvinnor att med stöd av den fria aborträtten välja abort om de inte är nöjda med könet på sitt väntade barn. Ska samhället tillhandahålla sådan information åt de kvinnor som vill ha den?

Ska föräldrar få hjälp välja kön?
Ja, det är till och med i vissa fall möjligt att på förhand välja kön på det barn man sätter till världen. Det kan ske i samband med provrörsbefruktning där flera ägg befruktas utanför kvinnans kropp. Könet på de befruktade äggen fastställs. Därpå utväljs något eller några för implantation. Ska par få denna hjälp av sjukvården att på förhand välja kön på sina barn?

Efterfrågan på alla dessa former av medicinsk service finns. Ingen lagstiftning reglerar (ännu) detta område i vårt land.

I den här artikeln ska jag argumentera för ett bestämt ställningstagande i dessa tre frågor. Jag hävdar att samhället bör tillhandahålla samtliga dessa typer av medicinsk service.

Inledningsvis kan det vara viktigt att skilja mellan två frågor. Den ena är om samhället ska tillåta att dessa tjänster utförs. Den andra är om samhället ska finansiera dem. Det senare är en prioriteringsfråga. Jag ska här koncentrera mig på den första, principiella frågan.

Argumenten för att samhället ska erbjuda dessa tjänster är att de efterfrågas av individer som själva anser att de har användning för dem. De kan få sina önskemål tillgodosedda utan några extraordinära risker. I den situationen vilar bevisbördan på den som vill undanhålla människor tjänsterna i fråga.

Finns det några vägande skäl till att samhället inte skulle tillåta att kvinnor tar reda på vem som är far till deras väntade barn, eller vilket kön barnet har, eller att föräldrar på förhand väljer kön på sina barn (vid provrörsbefruktning)?

Godtagbara skäl för abort
Det vanligast argumentet för en restriktiv hållning är följande: I vårt land tillåter vi fosterdiagnostik för att utröna om det framtida barnet kommer att drabbas till exempel av utvecklingsstörning. Vi godtar också att man på förhand väljer bort ett visst kön om man kan misstänka en könsbunden sjukdom.

Allt detta är gott och väl. Vi godtar det förra därför att det kan vara välmotiverat för kvinnan som väntar ett utvecklingsstört barn att göra abort och det senare eftersom vi anser det försvarligt att undvika till exempel blödarsjuka. Men "fel" kön (som sådant) eller "fel" far är inte någon acceptabel grund för abort. Därför bör samhället inte underlätta sådana aborter. Och det är nästan lika illa att tillåta val av kön på förhand, brukar det tilläggas.

Kvinnors rätt att på förhand välja fader åt sina kommande barn ifrågasätts däremot mera sällan. Det kan ändå vara värdefullt att hålla i minnet att också den rätten i tidigare historiska skeden varit långt ifrån självklar.

Könsbundna sjukdomar
Är det ett bra argument att "fel" kön, till skillnad från exempelvis utvecklingsstörning, inte är någon rimlig grund för abort? Jag tycker inte det. Argumentet är varken hållbart eller relevant.

Argumentets hållbarhet är tveksam därför att "fel" kön och "fel" far visst kan vara en försvarlig grund för abort.

Tag först detta med "fel" kön. Här finns det vissa fall som är mycket klara. Jag tänker till exempel på könsbundna sjukdomar. I andra fall är gränsen mer flytande. Vad ska vi säga om en kvinna som lever i en kultur där trycket på henne är starkt? Om hon inte föder en son "åt" sin man drabbas hon av allvarliga repressalier. Vi fördömer naturligtvis dessa värderingar. Men är vi också beredda att fördöma den kvinna som inte anser att tiden är mogen att bryta mot dem?

Eller låt oss tänka på följande fall: Ett par står i begrepp att genom provrörsbefruktning sätta sitt tredje barn till världen. De har två söner. Det är möjligt för dem att välja att sätta antingen ytterligare en son eller en dotter till världen. Är det orimligt om de vill välja och om de i så fall väljer en dotter - för sin egen skull, för sönernas, för familjens? Jag skulle själv i den situationen göra ett sådant val. Jag anser att ett sådant val är försvarligt.

Låt oss därefter tänka över frågan om "fel far". I vissa situationer tror jag de flesta anser att detta kan vara en försvarlig grund for abort. Jag tänker på fall där en kvinna väntar barn med en man som våldtagit henne. Också de mest moralkonservativa debattörerna brukar godta abort i dessa fall, just för att barnet har "fel" far. Jag föreställer mig att de flesta också skulle ge en våldtagen kvinna rätt att tidigt under graviditeten skaffa visshet om faderskapet om hon var osäker.

Promiskuösa abortargument
Mera osäkert är väl om särskilt många skulle tycka att en promiskuös kvinna som blir med barn ska ha rätt att ta reda på vem som är far till barnet redan på fosterstadiet. Men de som vill frånta henne den rätten kanske mer reagerar mot hennes promiskuitet än mot hennes önskan om visshet.

Hur det än är med den saken så är gränsen flytande mellan klara fall - där "fel" kön och "fel" far verkligen är en rimlig grund för abort - och andra fall där det är kontroversiellt om könet och faderskapet har någon betydelse.

Argumentet är också irrelevant, och det är egentligen det viktiga i sammanhanget. Det ankommer inte på samhället att avgöra vad som i ett individuellt fall är en tillräcklig grund för abort. Det beslutet ska vara kvinnans eget.

Om man inte ser detta tänker man nog så här: utvecklingsstörning är något dåligt medan det ena eller andra könet aldrig (i sig) kan vara något dåligt. Men uttrycker man den tanken tydligt ser man att det är något fel på den. Visst bör samhället undvika att diskriminera på grund av kön. Men det bör vara lika förbjudet för samhället att diskriminera på grund av utvecklingsstörning!

Det finns för övrigt inget som säger att inte livet som utvecklingsstörd, för den som lever det, kan vara lika värdefullt som vilket som helst liv. Men då samhället godtar abort till exempel efter att utvecklingsstörning har konstaterats, innebär det då inte faktiskt att samhället uttalar en förkastelsedom över livet som utvecklingsstörd?

Nej, samhällets ställningstagande har inte den innebörden. Och det bör framför allt inte ha den innebörden. Som vår lagstiftning är utformad konstaterar samhället att kvinnor i vissa situationer kan ha olika skäl for att avbryta en graviditet utan att ta ställning till dessa skäl. Samhället har sagt att abortbeslutet är kvinnans.

Abort av utvecklingsstörda
Det ligger heller inget konstigt i tanken att en kvinna kan ha goda skäl att avbryta en graviditet därför att barnet hon väntar kommer att födas utvecklingsstört. Hon kan ha goda skäl att avbryta graviditeten även om livet som utvecklingsstörd för det väntade barnet hade varit tillfredsställande.

Hon kan vilja avbryta graviditeten för sin egen skull, eller därför att hon inser att hon inte har möjlighet att ge det utvecklingsstörda barnet den omsorg det har rätt att kräva. Av liknande skäl kan hon ju välja att abortera ett friskt, icke planerat foster. Eller ett foster som hon vet har "fel" far

Det har ibland framförts förslag om att samhället åtminstone när det gäller fosterdiagnostik borde gå in och "värdera" olika diagnoser så att man kan tillåta vissa undersökningar men förbjuda andra. Sådana förslag har emellertid i vårt land avvisats.

Börjar samhället upprätta sådana listor över olika diagnoser ("dödslistor" har de kallats av handikapprörelsen) har samhället i realiteten börjat ta ställning till vad som är ett "människovärdigt" liv. Det var vad nazisterna gjorde. Vi bör inte följa dem i spåren.

Etiska nämnden inkonsekvent
Vår lagstiftning är också fri från sådana tankar. Men ett exempel på hur de smyger sig in i sammanhang där de inte hör hemma är de "Etiska aspekter på prenatal diagnostik" som Svenska läkaresällskapets etiska nämnd har utformat. Nämnden hävdar till exempel kategoriskt att fosterdiagnostik följd av selektiv abort kommer "i konflikt med den grundläggande principen om människors lika värde". Man drar lyckligtvis inte konsekvenserna av detta, utan förordar helt inkonsekvent att sådan ändå bör få förekomma. Man hävdar emellertid att prenatal diagnostik inte bör komma i fråga om syftet är att bestämma kön hos fostret. Om så sker kan "grundläggande värden" komma att hotas. Det nämns inte vilka.

Läkarna eller åtminstone Svenska läkaresällskapets etiska nämnd) vill alltså sätta sig över patientens rätt att bestämma om sitt behov för att själva göra en bedömning. Detta är förkastlig paternalism!

Läkarna tror att de själva vet bäst. Däri har professionen fel. Normalt är det kvinnan själv som vet bäst vad hon klarar av när det gäller de egna reproduktiva besluten.

Det ligger också något otillbörligt i läkarnas anspråk att bestämma över patienternas liv. Särskilt då besluten gäller just reproduktionen. Varken politiker eller läkare ska här ta över medborgarens eget ansvar. Spåren från länder där man gjort så mera systematiskt (Nazi-Tyskland, dagens Kina, våra egna gamla steriliseringslagar) förskräcker.

Individer fattar kloka beslut
Godtar man detta resonemang inser man hur svårt det är att förbjuda att sjukvården utför de tjänster som här diskuteras. Vi har sett att det finns många fullt legitima tillämpningar av dem. Det finns också tillämpningar som man kan vara frestad att se, som exempel på "missbruk". Men det är inte samhällets sak att dra gränsen mellan bruk och missbruk. Försöker samhället dra sådana gränser hamnar samhället (politikerna, läkarna) i en orimlig paternalism. Det är en bättre politik att förlita sig på att människor i huvudsak kommer att fatta kloka beslut om den egna reproduktionen - och att acceptera att några individer ibland fattar tokiga beslut.

Ett samhälle som försöker att med tvång omöjliggöra alla moraliska felsteg från invånarnas sida kommer inte bara att misslyckas i sitt uppsåt. Det är också ett samhälle som det är otrevligt för alla att leva i.

text: TORBJÖRN TÄNNSJÖ
Först publicerad i DN 24/3 1996
ill: HENRIK LANGE