BOKEN:
Darwins ofullbordade
PC Jersild
Bonnier Alba Essä
Förre läkaren PC Jersild återkommer med jämna mellanrum till frågor om kroppens mysterier. Här försöker han ta ett grepp om människans förankring i det biologiska. En fråga som ökar i aktualitet ju mer den mänskliga arvsmassan kartläggs i det stora pågående Hugo-projektet.
Vad är det som skiljer människan från andra djur? Det är en av de grundläggande frågeställningar som Jersild behandlar. Vi får några spekulationer om utvecklingen av människoapor till den nutida människan utan aptillägg. Arvsanlagen har naturligtvis en central roll i denna utveckling.
Jersild kommer då naturligt in på den idémässiga strid som präglar relationen mellan arv och miljö och utnämner den till en central fråga för det sena 90-talets människosyn. Frågan är bara vilken. Jersild själv går runt frågan med försiktiga rörelser. Han varnar för en övertolkning av arvet, så som sker idag. Men samtidigt menar han att en övertolkning naturligt hamnar i balans efter en tid. Så kan den normala utvecklingen mycket väl vara. Men den sker även i ett samhälleligt sammanhang. Om oturen är framme hamnar arvets epok i helt fel historisk period, som när arvet smälte samman med nazismen. När nu arvet åter stärker sin ställning blir den intressanta frågan i vilken miljö den hamnar.
Bokens enda svaga avsnitt handlar om den fria viljans existens. Jersild argumenterar för att den inte finns. Grunden finner han i materialismen. Materialism och determinism hör ihop. Allt som sker hänger ihop i en orsakskedja. Då finns inget utrymme för den fria tanken. Resonemanget är en återspegling av resonamangen under mekanikens guldålder på 1700- och 1800-talen. Sedan dess har åtminstone kvantfysiken öppnat ett stort utrymme för slumpen att påverka framtiden.
När Jersild kommer över till frågor om etik och moral pläderar han för att det måste finnas en grundkod för moral i vårt arv. Till den positiva sidan av detta hänvisar han till vår förmåga att handla oegennyttigt. Till den negativa sidan hänvisar han till vår oförmåga att våga avvika från gruppen. Det gör att vi ibland utvecklar bestialiskt beteende som senast i inbördeskriget på Balkan.
På annan plats i detta nummer av Alba finns exempel på en moralisk inriktning som kallas utilitarism eller nyttomoral. Utifrån detta perspektiv ges några prov på viktiga frågeställningar av Torbjörn Tännsjö. Jesild tar upp denna moralinriktning i sin essä.
Om jag tolkar Jersild rätt kan man acceptera nyttomoralen på vissa nivåer, som inom politiken. Men inte lika självklart inom andra, som inom sjukvården. Nyttomoralisterna talar om "den samlade lyckan". Men vad är det? frågar Jersild. Det går ju inte att mäta:
"Kan lycka eller lidande existera frigjorda och fritt svävande från individer, individer som är som människor eller djur eller för all del vilken enhet som helst som har upplevelseförmåga? Knappast. Det värsta lidande som tänkas kan blir aldrig i sig större än det lidande som ryms i en enda person."
Avslutningsvis behandlar Jersild begreppet människosyn. Upplysningen är det tredje steget i människans utveckling. Första steget är det genetiska bagaget vi bär med oss från begynnelsen och som ger oss möjlighet att agera självuppoffrande. Andra steget tas med kristendomen (och andra jämförbara religioner) . Då sprängs kastsystemet och alla människan består av människor med lika värde. Humanismen är född.
Den karamellen tål att suga på. Varför inte ta ytterligare en som avslutning: "Det enda vi kan veta är att människosynen inte är statisk. Men att det är så kan inte vara ett alibi för min generation, eller er, att strunta i att försöka formulera en syn på människans natur."
text: CHRISTER WIGERFELT